Osteopat | Obstacle course race atlet
Jag springer i innerspåret och Sara börjar dra ifrån mig och vill ta min linje. Det går jag inte med på. Jag ökar farten för att ta min plats. Jag är först till nästa hinder, en vägg. Jag tar den aggressivt, Sara likaså. Jag får hennes sko lätt i huvudet. Jag älskar det, vilket j*kla race!
Starten går och jag börjar springa åt höger för att runda ett hus. Mina motståndare springer åt vänster. Nej! Jag sprang åt fel håll
Hiking Pierre Avoi in Verbier in the end of October 2020, in week 30. 14,8km. 1037m of elevation.
Jag älskar utmaningen i att ta sig fram i dessa förhållanden, att anpassa min prestation, mina tekniker efter vädret och allt eftersom min kropp blir allt tröttare. Det är det fina med hinderbanan, du ska alltid vara redo och såpass genomtränad att du måste kunna anpassa dig efter vad som ställs framför dig.
Jag är besviken, förbannad och aningen orolig inför morgondagen. Det var grymma tjejer som slog mig, inget ont om det. Men den känslan jag sprang med i kroppen var inte min. Det är inte så det ska kännas på den absolut viktigaste helgen på året.
Vi lider igenom nervositet, prestationsångest tillsammans. Skrattar med och åt varandra på ett sätt som gör det hårda jobbet mycket roligare och inte lika ensamt som en individuell idrott kan vara. Vi är bägge två lagspelare som tävlar i en individuell idrott. Vi har kommit så nära ett lag vi kan komma tycker jag. Och inte bara jag och Hilde, utan flera av oss tränar och tävlar ihop.
Något som jag tycker är extra kul är att springa på nya stigar. Jag får mycket frågor om hur jag hittar alla stigar jag springer på och jag tänkte dela med mig av det här.
Jag har ett hinder kvar. Jag är ensam. Jag ser mållinjen. Jag kan ta mitt andra EM-guld på två dagar.
Nu kommer det ett parti med ringar, ringar som vanligtvis är ett lätt hinder. Men med fullt pump i underarmarna och glashala ringar blir hindret till din värsta fiende.
Jag älskar att vinna, jag motiveras av att jag vill vinna, men jag älskar också att utöva den här sporten, oavsett om jag vinner eller ej. Så med vetskapen att jag inte optimerat mina chanser att vinna i ett tufft startfält var jag riktigt taggad på lördagmorgon. För det är bra att tävla med en tröttare kropp än vanligt, när förutsättningarna inte är helt som du vill att de ska vara. För så kan det vara. Att något händer inför ett lopp och du får inte den uppladdning du vill ha. Då är det skönt att veta att det går ändå.
Jag vet att hon är grym på rampen. Jag vet att rampen står i en nedförsbacke. Linnea kommer klara den och då måste jag också göra det för att kunna vinna.
KARIN ABRAHAMSSON 