Military Fitness Backamo 2022

Bilder: @fotomoije

Efter en lång paus från skrivandet är det dags igen. Jag har påbörjat många inlägg de senaste åren men inte lyckats färdigställa något. Ett kul lopp med go känsla fick mig att längta tillbaka till det.

Den lördagen den 13 augusti var det dags att springa en Military fitness tävling i elitfältet efter 3år(!) sedan sist. Efter en knackig träningssäsong bakom mig och tävlingar som gått både bra och dåligt var jag osäker på hur jag skulle prestera här igen. Military fitness brukar passa mig väldigt bra – Tung löpning, tunga och många hinder. Jag var riktigt taggad.

Några dagar innan loppet satt jag och funderade på hur jag har presterat de senaste åren på just Military Fitness och kunde inte minnas något annat än förstaplatser sedan 2016. Mycket riktigt, 9 stycken första platser – i rad mellan 2016-2019. Skulle jag lyckas med en 10e efter tre års paus med en graviditet och förlossning emellan? Jag var riktigt sugen på att försöka.

Dagen var framme och jag kände mig redo. På startlinjen är jag mindre nervös än vanligt och väldigt peppad. Vi tar upp varsin sandsäck. Jag gör en fistbump med några av tjejerna, jag ler.

Starten går och jag börjar springa åt höger för att runda ett hus. Mina motståndare springer åt vänster. Nej! Jag sprang åt fel håll, gör en snabb sväng till vänster och sätter fart för att komma ikapp, vilket jag snabbt gör.

Jag startar loppet med att springa åt fel håll 😂

Från sandsäcken är jag först ut med de andra tjejerna tätt bakom. Löpning, över-hinder och en repklättring. Jag klättrar ner, Sara hoppar och tar några meter på mig. Över-under, väggar, nät, däck osv…. Sara drar ifrån meter efter meter, sekund efter sekund. Vi springer på hennes hemmabana och det märks. Hon är stensäker på vartenda steg och hon är i ruskigt bra form. Jag försöker hänga på så gott jag kan, jag har ingen nära mig bakåt.

Halvvägs in i loppet har Sara en lucka på ca 30-40 sekunder. Då kommer det tunga däcket som ska dras ca 100m bakom oss mha en stor kedja. Jag ser att Sara sliter och jag inser att detta är min chans. Jag har dragit detta däck ca 5-9 gånger tidigare (osäker på hur många lopp däcket har varit med). Jag vet exakt hur jag brukar göra. Jag sätter fart och närmar mig Sara. Jag går till slut om henne och drar iväg. Jag vet inte hur mycket tid jag får, men jag gissar på ca 30 selunder. Benen är helt slut när jag är klar men nu är det dags att springa. Jag vägrar att släppa det här försprånget. Vad jag inte vet är att Sara har dessutom råkat trampa av sig sin sko, så innan hon har fått på sig den har jag fått ytterligare försprång på henne.

Jag kämpar på där framme, hinder efter hinder, simning och mudland. Jag förstår inte vart Sara tagit vägen men vägrar att släppa på farten. Weavern tar tid i leran och fortfarande ingen Sara. Nu är det inte långt kvar på loppet. Ett långt bärhinder och sedan får jag jogga in på eventområdet som 1a – för första gången sen Cleo föddes. Känslan är helt oslagbar att höra min familj och vänners reaktion när de ser att det är jag som leder. Jag tar ett andetag och sedan springer jag med full fart mot rampen och klarar den enkelt. ”Shit, jag gjorde det” hinner jag tänka. Jag skyndar mig ner på baksidan och gör klart de tre sista hinderna samtidigt som jag lyssnar på Cleos ord – ”Mamma, Mamma, mamma”.

Jag korsar mållinjen för 10e gången i rad som etta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.