OCR Golden Tropy. Stenungsund 6april 2019

Säsongen startade inte alls som jag hade tänkt mig detta året. Försäsongen har varit superbra. Jag är skadefri och jag är så otroligt tacksam att jag har kunnat öka min löpning ytterligare. Som tidigare jobbar jag heltid, om inte ännu mer och jag har nu pendlat till och från jobbet sedan i september. Saker flyter på men jag märker att min kropp är känsligare för förkylningar än innan. Min planerade säsongsstart blev utbytt till 2 veckors influensa följt av 2 veckor försiktigt upptrappad träning. Alltså 4 veckor förlorad träning inför säsongen följt av 10 dagar intensivt träningsläger i Spanien. 6dagar innan det där dags för säsongens första tävling kör jag min sista dag på träningslägret i Spanien, 21km, 1500hm följt av ett styrkepass på Mikes gym. 

Dagarna inför tävlingen är jag trött och mina ben är slitna och stumma. Helt efter planen, men det är lika jobbigt mentalt ändå. Jag kan inte vara toppad till 15 tävlingar om året, det går inte. Jag tar det väldigt lugnt veckan innan tävlingen, då jag har mycket att ta igen på jobbet och kroppen behöver vilan. På fredagen, dagen innan går löpningen rätt så snabbt utan större ansträngning och självförtroendet stärks inför morgondagen.

På startlinjen står det ett starkt startfält. Hilde och Linnea från Toughest-touren och Ida från Danmark som kom 2a på 15km på VM. Det skulle bli en tuff tävling, det visste jag. Starten går och tjejerna sätter ett högt tempo. Vi börjar med att springa med en sandsäck upp för en backe och jag får mjölksyra direkt. Jag har inte en chans att matcha Idas tempo som tar täten. Jag försöker hålla ett så högt tempo jag kan utan att benen stumnar för mycket. Ida först, följt av Linnea, Hilde och en tjej till, sen jag. Vi kommer fram till ett balanshinder och jag tänker, ”här ska jag ta in”. Springer upp på det, ramlar snabbt ner och får börja om igen. Hamnar ännu längre bak, det är fortfarande väldigt tidigt i loppet. En del väggar och löpning. Jag ligger tätt bakom Hilde som ligger tätt bakom Linnea. Vi är i vägen för varandra på alla väggar, får ge varandra plats. 

Monkeybar, Ida tar den snabbt, jag, Hilde och Linnea strular lite. Ida drygar ut ledningen. Dips walk, jag kommer ikapp Linnea och Hilde. Farmers walk och jag sneglar bort mot nästa hinder. Ett tungt däck som släpas i en stor kedja och det ser ut som Ida har problem. Jag kastar ifrån mig Farmers Walken och springer bort till däcken. Slänger upp kedjan på axeln, lutar mig framåt och går. Shit, vad tungt det var, men jag får fart på det direkt och håller mitt tempo. Innan vi ska vända tillbaka med däcket är jag ikapp Ida, jag ler för mig själv. Förra året. När jag mötte Ida på Nordic race så tog hon så otroligt mycket tid på mig på ett liknande hinder och nu gör jag samma sak tillbaka. Jag är klar med hindret först, Ida tätt bakom.

Nu följer en lång stund av detta, jag och Ida springer tätt ihop, springer om varandra när det passar. Vi är aldrig mer än 10 meter i från varandra. Hon springer ifrån mig uppför, jag springer ifrån henne nerför. Ida springer ifrån mig med sandsäcken, jag är extremt trött vid det här laget. Det känns som mina ben inte svarar, men sanningen är att vi pushar varandra hårt och jag har inte jättemycket reserver efter förra veckans äventyr. 

Jag tar in lite på henne igen i nedförslöpningen och vi kommer fram till riggen. En repstege som vi ska gå Monkeybar i. Första pinnen snurrar och jag tar det försiktigt. I mittenpartiet går jag om Ida och fortsätter fram på sista traverserepet innan vi springer ner i träsket. Som om det inte är äckligt nog att gå i ett träsk som går upp till maghöjd så ligger det stora grenar som suger taga ben och jag får kämpa för att hålla ansiktet ovanför den bruna, bajsluktande ytan. När jag springer ur träsket så är det som att min kropp vaknar. Jag får ny energi och känner att det här nog kan gå. Ida ligger mig precis bak i hälarna, men hon rycker inte som hon gjort tidigare. Jag ligger på. Börjar bli rejält trött och tanken slår över mig, du ska upp för rampen också. Som står i sand. ”Nej, tänk inte på det nu, jag kan inte börja sänka tempot nu. Om det är någon som klarar den trött så är det du”. 

Vi kommer ut ur det hinderintensiva området och nu är det bara den sista nedförsbacke och Ida är precis bakom mig. Jag släpper lös benen och springer fort nerför. Jag hör henne bakom mig och hennes skrikande coach. Jag är nästan mer rädd att han ska ta in på mig än Ida ;). Mina vänner springer vid min sida. Jag får självförtroende igen, jag har det här. Folk skriker något till mig men jag hör inte. Krypning i sanden, sen kommer rampen direkt efter. Jag går ner på alla fyra och börjar krypa, jag leder. Det tar tvärstopp, det är som att någon har tagit ett fast tag om mitt hår. Det är det, taggtråden. Jag försöker att fortsätta krypa, det går inte. Försöker skaka loss mig, det går inte. Jag får tillslut backa bak, försöka lirka loss mig med handen, det går inte. ”Fan!” Jag vägrar att låta det sluta så här. Jag tar tag i håret och rycker. Jag tittar fram igen och Ida har gått om mig. Jag fastnar igen, men kommer snabbt loss. Jag kryper så lågt och fort jag kan. I allt krångel har jag samlat på mig alldeles för mycket sand i mina ögon och jag försöker i ren panik att blinka bort det. Någon skriker ”rep, vänster”. Jag och Ida kommer ut från krypningen exakt samtidigt. Hon har innerkurvan och går direkt mot rampen. Jag tar ut den lite för att springa på dess vänster sida. Jag blinkar frenetiskt och försöker se det där repet på vänster sida. Jag springer mot rampen och benen känns som två stockar, det händer ingenting när jag ökar farten. Jag får tag i repet men jag är inte tillräckligt högt upp med kroppen och glider ner. Ida gör samma sak bredvid mig. Jag vet att jag behöver mer sats när underlaget är så dåligt och när jag är så trött. Jag passar på att blinka så mycket jag kan på vägen tillbaka. Jag ser att Ida försöker på rampen utan sats, missar igen. Jag sneglar upp mot rampen och sätter fart. Jag vet att jag har den nu. Får ett högt tag på repet och drar mig upp på rampen. Kastar mig mot klockan och slår den, hårt. JAAAAA!!

Det är en riktigt go känsla att vinna överlägset, du har gjort allt rätt. Men att vinna en tävling där du legat så tätt hela loppet är en så sjukt mäktig känsla och lyckan är helt total. Jag och Ida var helt extremt lika på det här loppet. Jag visste innan att vi var ganska lika som atleter men det här var helt absurt. Speciellt på Military fitness som har så många hinder och olika element som brukar dela på gruppen. Det brukar bli väldigt tydligt vad som skiljer löparna åt. Det här kommer bli en mycket intressant säsong mellan mig och Ida 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.