3km hinderbana. Tekniska hinder, lite löpning. Detta borde vara mitt lopp. Lustigt nog så är jag sällan särskilt nervös inför VM. Har aldrig varit. Jag känner själv att jag är så ovetande om vad som ska komma och har ingen aning om motståndet så jag tar det lite som det kommer. Jag vet att jag kommer ge mitt allt så fort starten går. Jag har nu kommit tvåa och trea de senaste åren. Jag är sugen på vinst. Jag vet att jag kan ta den om jag får en riktig fullträff. Jag vet att framförallt Nicole blir svår att ta men jag vill verkligen försöka.
Starten går och jag hänger på, sist i ledet. Flera lergropar på rad och jag får ett bra flyt över dem och kommer ut som tvåa efter Rebecca. Wreckbag carry, löpning och jag hamnar längre bak igen. Jag pushar hårdare än jag brukar i löpningen. Två riggar i rad och jag ligger tvåa igen. Nu börjar det bli riktigt jobbigt, försöker trycka undan smärtan. Dragons back x2 och mjölksyran skjuter ut i benen.
Vi kommer fram till traverse ringarna där nästan alla fastnar, jag med. Stressad och slarvig missar jag två gånger innan jag är igenom. De andra gjorde samma miss så ingen större tid förlorad. Log carry, ramp och sedan löpning. Nu är det som om någon någon slängt på en tung ryggsäck på mig och drar åt den ordentligt kring bröstkorgen. Jag ligger lång över min komfortzon.
Jag bli omsprungen igen. Ligger fyra bakom Rebecca, Lindsay och Nicole. I weavern tar jag in igen. Hindren är min enda chans att hänga med dem. Snart är vi framme vid Skitchen. Lindsay tappar. Nu har jag chansen. Försöker göra det nya hindret så snabbt jag kan. Håller i en pinne i varsin hand med en krok längst upp. Hakar på krokarna på röret och tar ett stort steg framåt, ska ta med mig höger handen och missar stången. Första tanken är att rädda den men innan jag hunnit tänka klart tanken slår jag i min fot, riggen var för låg. FAN! När jag är klar i riggen ser jag inte Lindsay.
Jag löper upp mot nästa bärhinder. Startar det när Lindsay är klar. Kör så fort jag kan. Jag tittar upp, då är Lindsay klar med Skullvalley, sista tekniska hindret. Jag tappar motivationen, inser att pallplatsen är i stort sett omöjlig att ta. Skakar ur händerna ordentligt för att inte tappa på hindret. Klarar det och sätter fart mot sista delen av banan. När jag klarat väggen skriker någon, ”snabbt in i mål Karin, sluta inte springa!” Då vaknar jag ur min dvala. ”Fan, jag vill ju fortfarande komma fyra!” Och sprintar in i mål.
Jag satsade stort och vann inte. Dock blev jag blev en erfarenhet och självförtroende rikare. Kanske borde jag ha tagit det lite lugnare i starten för att istället ha en chans på tredjeplatsen, men jag har redan tagit den, nu ville jag se om jag kunde vinna. Vet ni vad, jag är så nöjd att jag gjorde det. Jag gjorde några större missar och jag kanske inte hade nått hela vägen fram ändå men nu vet jag att jag kan matcha de andra tjejerna. Jag måste bara sätta alla hinder 100% och springa liiiite fortare. Jag har ett helt år på mig 😉.
2016 var jag två minuter bakom Lindsay.
2017 var jag två minuter bakom Nicole, 90sekunder bakom Lindsay.
2018 var jag under minuten bakom Nicole och 30sekunder bakom Lindsay.
Jag får helt enkelt fortsätta trenden 😉
KARIN KARLSSON 