TOUGHEST Köpenhamn 28sep 2018

Historien upprepar sig. För fjärde året i rad står jag inför en jaktstart där jag går ut först. Vilket innebär att jag är den som fram tills finalen har presterat bäst (tillsammans med Siri 2015 och Linnea 2017) under säsongen. Jag är så jäkla stolt över mig själv. Egentligen spelar det ingen roll vad ställningen är för finalen, den som vinner finalen vinner touren, punkt. Men det är ett kvitto på ytterligare en riktigt bra säsong, ett kvitto att jag är riktigt bra overall över en hel säsong.

img_0365
foto: jacquesholst.com

Långt innan det var dags för finalen har jag varit lite förtvivlad över att den skulle vara i Köpenhamn. Min absoluta styrka är stökig terränglöpning och gärna lite kuperat. Nu ska finalen ske på helt platt underlag, dessutom i sand. Jag visste att det kommer bli riktigt svårt för mig att kunna matcha Linnea, Annika och Anna. Men efter min fullträff i Göteborg där jag kunde hänga med Linnea och Annika på den platta löpningen med hinder så blev jag hoppfull. Jag är i riktigt bra form och jag är snabbare än någonsin i löpningen och på hinder. Om det är någon gång jag kommer ta dem på en sådan här bana så är det nu.

Jag är långt ifrån lika nervös som jag brukar vara inför och på finaldagen. Efter fyra säsonger så har jag insett att detta är inte på liv och död utan jag gör faktiskt detta för att jag tycker det är så galet roligt. 10 minuter innan vår start räknar de ner till herrarnas start och all nervositet kommer på en gång. Nu är det dags. När jag senare ställer mig på startlinjen så slås jag av en stolthet av att jag går ut först i starten igen, jag inser varför jag gör detta och jag ler.

Starten går och jag försöker ligga på i högt tempot direkt för jag vet att Annika och Linnea kommer springa ännu fortare. Snabbt är de ikapp mig. Platt oteknisk löpning. Jag kämpar för att försöka hänga med. Sandlöpning och jag tappar sekunder allt för snabbt. Traverse-wall, ett hinder jag brukar ta in några sekunder. Mitt på första väggen inser jag att fotgreppet har roterat och jag kan inte sätta ner min fot, tvingas ändra teknik, vilket tar mycket längre tid. Frustrerad att tappa otroligt viktiga sekunder så här tidigt i loppet. Jag tar inte igen tid i löpning, det jag göra på hinder. Redan första kilometern ligger jag långt bakom Linnea och Annika.

Annika tar repklättringen, Linnea och jag laxtrappan. Jag gör den fort, vinner tid men kommer ändå ut samtidigt som Annika. Jag kämpar på, jag vet att allt kan hända och pressar så hårt jag kan i löpningen. Tycker inte riktigt kroppen svarar som den gjorde för två veckor sedan, ”nu är det bara att gräva Karin”.

img_0366
foto: Jacques Holst

Trampolin, simning och därefter en massa höbalar. Kroppen vaknar till lite efter vattnet. Spinning wheels, Annika fastnar. Hon hänger kvar i höger bana när jag kör. Jag försöker att inte svinga för mycket så jag inte slår i henne. Jag klarar hindret och hon släpper.

Anna startade 40 sekunder efter mig, vilket är ganska långt men ändå ingen tid alls i hinderbana. Malmö och Köpenhamn är Annas bästa banor och jag visste att hon hade stor chans att ta in på mig. Redan efter 1,5km var hon bara 15 sekunder bakom mig och när vi nu efter spinning wheels står inför en låååång sandlöpning visste jag att hon skulle göra allt för att ta in på mig. Linnea ligger över minuten framför mig och med över 3km platt sandlöpning med endast ett fåtal enklare hinder jag inser att något riktigt drastiskt måste hända för att jag ska kunna ta in på henne. Mitt fokus riktas in på att inte låta Anna springa om mig, vilket får mig att springa ännu fortare. Jag försöker göra taktiska drag och hitta hårdare sand vid vattenbrynet, Anna ser varenda drag jag gör och gör det ännu bättre.

img_0367
foto: Jacques Holst

Flying monkey. 2015 såg jag dig första gången i Malmö. Jag testade hindret första gången dagen innan själva loppet och tänkte, ”man borde kunna hoppa till andra stången”. Sagt och gjort, försökte jag, tappade greppet och landade rakt på ryggen. Sedan dess har du satt griller i huvudet på mig, men nu var det dags. Jag springer upp mot hindret, hoppar och tar tag i andra stången och kör vidare på hindret med stärkt självförtroende.

img_0370
foto: Jacques Holst

Ytterligare löpning innan vi kommer till Jeep-dunks, ”nu börjar loppet”. Anna är endast några sekunder bakom mig, jag lyckades att hålla henne borta på denna långa j*kla sandlöpning. Nu har jag det. Jag sätter fart och vinner några sekunder på henne. Asafaltslöpning och jag trycker på. Sliden, dragons back och Platinumriggen. Jag hade bestämt innan att det blir easy lanen och är väldigt nöjd med mitt beslut när jag tar tag om första stången och känner att den är glashal. Gör den inte helt perfekt men håller luckan till Anna. Down-under, ringar, ninja-steps. Jag fortsätter att öka i löpningen, äntligen springer vi på gräs och jag kan använda styrkan i mina ben. Jag har drygat ut ledningen till Anna. När jag går på hindret innan rampen så klarar Linnea rampen och har vunnit. Men mitt fokus är riktat mot andra platsen.

img_0380
foto: Mikkel Breisner

Swing-walk. Jag leder med ca 40 sekunder mot Anna, nu kör jag säkert och tar easy-lanen. Jag springer mot rampen, går några steg innan jag tar fart upp mot rampen och tar min fjärde pallplats i touren på fyra år.

img_0382img_0371

Självklart ville jag ta förstaplatsen. Jag har gjort en jättebra tour detta året där jag har krossat på flera tävlingar. Jag har vunnit flest tävlingar och hade i ett poängsystem vunnit. Men så fungerar inte touren och det vet vi alla. Den som vinner sista tävlingen vinner. Att finalen skulle vara i Köpenhamn har vi vetat om länge och det hade jag kunnat träna bättre inför om jag ville ta hem touren. Fakta kvarstår, Linnea är en riktigt bra löpare och hinderbaneatlet. Hon visar igen att hon är som bäst när det gäller.

Trots allt känner jag mig som en vinnare. I Malmö kom jag in till rampen nästan 2 minuter efter Anna, ett lopp som är jättelikt Köpenhamn. 6 månader senare lyckas jag att slå henne med några sekunder. Jag har gjort enorma framsteg den här säsongen och det är otroligt motiverande att ständigt utvecklas.

Tack Toughest för ytterligare ett grymt år i touren och tack alla tjejer som varje dag motiverar mig till att bli ännu bättre.

img_0372

img_0373

img_0374img_0376img_0378

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.