TOUGHEST Göteborg 2018

Tack för superfina bilder mateography.com och Mikkel Beisner.

Säsongens hittills viktigaste lopp i touren. De senaste åren har jag inför sista deltävlingen redan varit i en bra position inför finalen. Inte denna gången. Touren består av 6 deltävlingar där dina 4 bästa resultat räknas ihop till poäng, som sedan görs till en jaktstart i Köpenhamn. Jag hade 4 lopp men min femteplats i Oslo gjorde att jag skulle starta ca 30sekunder bakom Annika och Linnea. Men jag visste att jag hade ett ”dåligt” lopp i Oslo. Loppet i Göteborg har passat mig de senaste åren med tung löpning, lera, terräng, kuperat och såklart på hemmaplan med ett otroligt stort stöd. Jag var övertygad om att det skulle bli en pallplats, frågan bra bara vilken. Jag satsade på guld.

I startfållan presenterar de löparna. Brian säger det, 20 sekunder innan start. ”Idag är det Karins viktigaste lopp på säsongen för att hon ska få ett bra utgångsläge inför finalen”. Jag ler, jag vet att jag kommer sätta den idag. Konstigt, men ibland känner jag det bara, att idag kommer jag springa riktigt bra. Mentalt, absolut. Det är också lättare att jobba med en kropp som känns riktigt bra.

Starten går ut i nedförsbacke vilket gör att alla sätter ett högt tempo. Vi springer tidigt över några höbalar där jag får ett bra flow, jag känner mig stark och självförtroendet är boostat. Strax efter springer Annika och Linnea om mig, som de brukar göra tidigt i loppen. Men denna gången vägrar jag låta de springa för långt ifrån mig. Wreck-bag carry, Annika fumlar till det när hon ska lyfta upp säcken och jag går om henne, ligger tätt bakom Linnea. Löpning och snart är Annika ikapp igen.

Platinum-riggen, jag bestämde dagen innan att det blir inte fast-lanen, jag kände mig inte trygg i den och då kör jag inte. Bra var det, för även easy-lanen körde jag snabbare än Annika och Linnea och tog in de förlorade metrarna från löpningen. Så här höll vi de första kilometrarna på loppet. Löpning, Annika springer om mig. Dips-walk, jag går om henne igen. Snart är vi i event-området och mitt namn ekar. Flying-monkey, utan problem och snabbt är vi på spinning-wheels och jag lyckas dryga ut ledningen lite till Annika. Så pass mycket att hon inte springer om mig vid nästa långa löpning. Jäklar, vad bra jag springer idag, inga tecken på håll och kroppen känns pigg, trött såklart av ansträngningen, men bra i övrigt.

Dragons back, en av de hinder jag gör i sömnen men som alltid kräver mycket energi, följt av Mudland. Ett hinder jag inte tittat på dagen innan, visste inte helt vart jag skulle, försökte ta mig fram i den hala leran. Äntligen klar och nu suger det rejält i kroppen. Försöker torka av mina händer, ”på vadå”!? Försöker torka av de på min blöta väst, leriga shorts, förgäves. Jag hör Annika och Linnea tätt bakom mig. En lång uppförsbacke. Annika springer om mig först, snart därefter kommer Linnea. Jag blir inte stressad, låt de dra en stund. Snart kommer vi upp till ”Emma-backen”, den långa uppförsbacken i Kviberg. Annika drygar ut ledningen till Linnea och mig själv. Jag ligger tätt i ryggen på Linnea, jag springer när hon springer, går när hon går. Väl uppe på toppen släpper jag lös benen, jag känner direkt att jag vill om Linnea och springer om henne. Sån jävla revanch från Oslo för mig själv. Jag älskar att springa utför i terräng, det är lekfullt och jag känner mig fri, jag ler för mig själv. 

Jag närmar mig Annika i nedförsbacken och jag blir riktigt stolt över mig själv. Direkt efter backen kommer Traverse-walls och jag går om Annika igen. Min bror skriker vid sidan om mig, han har i stort sett sprungit hela loppet med mig, jag ökar takten för hans skull. Väggar, terräng och Annika ligger precis bakom mig. Sternum-checkern och terränglöpning i nedförsbacke. Igen har jag drygat ut avståndet till Annika, om det var på hindret eller i löpningen vet jag inte, men nöjd som f*n är jag och adrenalinet skjuter ut i benen. Igen kommer vi ut i eventområdet och nu står hela min familj och vänner längs hela banan och skriker. Det går rakt in i mina lungor och de känns dubbelt så stora, jag ökar i löpningen. Annika är hela tiden i närheten, det finns inga luckor att vila.

Jeep-dunks och sedan ska vi uppför i terrängen igen. Jag springer så fort jag kan. Väl ute igen ser jag swing-walken, jag saktar ner i löpningen för att hämta andan inför fast-lanen, Annika springer om mig. Det enda hindret jag känt mig osäker på efter nattens regn, men jag har aldrig misslyckats med det, inte ens när de varit som halast. Annika kör direkt på easy-lanen, jag står på plattån och andas. Jag hinner tänka: ”F*n, jag ligger så bra till till Annika och jag har laxtrappan och rampen kvar, jag borde inte köra något risk-moment nu.” Tar tag om första nun-chucken, den är hal, nej kör nu. Jag går ut till andra nunchucken och ångrar mig, jag borde verkligen köra easy-lanen när jag är så nära Annika. Går tillbaka på plattån. Annika är nu på andra extra hindret av tre. Jag svär åt min velighet och kör easy-lanen. När jag gjort den reflekterar jag över vad jag precis gjort, ”fuskade jag nu”? Jag tittar efter någon funktionär som ska säga något, ingen säger något. Kör nu Karin, du får ta detta med Toughest sen. Varför denna tanke kom upp är för att på fastlanes får du endast ett försök, misslyckas du får du en straffrunda direkt, du får inte köra den lätta banan. Vad gjorde jag!? Jag gjorde ett försök, men jag misslyckades inte. Men får jag gå tillbaka!? Det svaret har jag inte för tillfället och tvingar mig själv att fokusera på loppet igen.

Annika har nu drygat ut ledningen till mig med alldeles för många sekunder, jag påminner mig om laxtrappan och rampen och ökar farten. Hon kommer först ut ur skogen men jag är inte långt bakom. Down-under, Sliden och nu börjar benen blir riktigt trötta. Annika springer upp på plattån till vänster till ringarna, jag följer efter henne. Hon står still, tittar och byter sedan till långt på höger sidan. ”Hmm, tyckte hon ringarna såg hala ut på fast-lanen och kör easy-lanen!?” YES, hinner jag tänka. Jag tar tag om en ring, andas och ska precis kasta mig ut när jag ser att nästa ring var jättenära. VA!? Vad konstig fast-lanen såg ut. Då fattar jag, Annika sprang fel och jag följde blint efter. Jag springer snabbt över till höger sidan. Ingen tid är förlorad mot Annika, men vart är Linnea? Jag kör ringarna så snabbt jag kan. Inser att ringarna har torkat av mina händer inför laxtrappan och önskan är att de gjort desamma för de 40 killar innan mig som troligtvis kört laxtrappan.

Annika är i repet snabbt, jag andas inför laxtrappan. Annika påbörjar extrahindret, jag kör. 6 sekunder senare är jag klar och ringer i klockan.  Nu är det bara rampen kvar. Jag joggar lugnare nu, låter mina ben vila inför sista jobbet. Jag stänger ute allt annat, jag bryr mig inte om vart Annika är, eller Linnea. Nu fokuserar jag endast på vad jag behöver göra för att komma upp för rampen. Springer in på infarten mot rampen. Stannar 3 sekunder och andas, tittar på kanten längst upp på rampen, ”dit ska du, nu!”.

Jag tar fart och försöker få fart på de trötta benen, ökar, ökar, nu är det inget att spara på. Jag halkar i fjärde steget, fortsätt, jag hinner tänka att ”shit, det här kanske inte går”, FORTSÄTT BARA och i sista steget får jag fäste igen och trycker ifrån allt jag har för att nå upp till stången med min vänster hand. Förvånad hänger jag nu i rampen i min vänster hand, tar snabbt tag med höger hand och därefter höger ben. Drar mig upp och jag blir så sjuuuuukt glad, slänger snabbt ut armarna. Känner mig disorienterad, vet inte vart Annika är, eller Linnea och går snabbt ner från rampen för att inte göra något dumt misstag. Jag springer över mållinjen som etta och omfattas av hela min familj och vänner.

Efter loppet pratar jag med Toughest-killarna och berättade vad jag gjorde på swing-walken. De gjorde en utredning av det direkt och kom fram till att jag inte gjort något fel enligt regelboken, men ett förtydligande i reglerna behöver göras. Jag vill tacka Toughest för deras snabba agerande och professionella omhändertagande av det som hände. Jag var oskyldig fram tills att en eventuell dom skulle komma, inte motsatsen.

I stundens hetta tog jag ett beslut efter situationen inte med intentionen att fuska, då borde jag ha gjort det bättre, inte göra något jag förlorade 20-30sekunder på. Snabbt efter loppet började det diskuteras löpare emellan att jag borde diskas. I min egen mening så behövdes det i första hand tas reda på om 1. Hade jag gjort ett regelbrott. 2. Om så, vad skulle straffet bli. Inte den omvända ordningen.

Jag har mått fruktansvärt dåligt över det här. Jag har kämpat för en ren och rättvis sport sen jag började. Jag har varit väldigt klar över att fusk är inget jag håller på med, jag har till och med stannat framför mållinjen för att se till så att jag inte gör något fel. Så gör jag ett misstag och blir då kastad framför bilen. Jag förstår att detta är till största del en sakfråga, men jag är en person med känslor. Tillsammans med Toughest i Umeå så var detta mitt bästa lopp på säsongen och jag försöker verkligen glädja mig åt detta. En bedömning är gjord och jag tänker nu blicka framåt mot finalen. Jag vet att jag förtjänar att vara i den positionen jag är i.

Tack snälla för er som stöttar och alla gratulationer. Det betyder så mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.