TOUGHEST Oslo 1 sep 2018

FOTON: Jacques Holst, Mikkel Beisner, Bjørnar Brende Smestad

Livet är ganska fascinerande och häftigt. Hur mycket du än förbereder dig för en sak, ett bestämt datum och en bestämd uppgift, så kan allt hända. Med det sagt så är jag inte så förvånad över hur mitt lopp i Holmenkollen blev.

Foto: Mikkel Beisner

Tre veckor innan det var dags blev jag förkyld. Jag har tränat mycket i sommar och löpformen är bättre än någonsin. Jag är skadefri. Därmed blev jag inte så orolig över förkylningen utan tänkte att detta är ett tecken på att jag behöver vila. Den blev inte långvarig, endast en vecka, jag väntade några extra dagar för att jag verkligen skulle bli frisk. Jag hinner köra tre korta lugna pass och ett intervallpass innan det bröt ut lite lätt igen. Under samma tid har jag börjat jobba igen efter semestern och ska snart flytta in i vårt nya hus. Livet kom emellan min återhämtning från förkylning och träning. Det fick vara så. Jag vilade hela vägen in till dagen innan loppet.

41057420_2047069245603849_8151059333157748736_o
foto: Mikkel Beisner

På fredagen känns kroppen märklig, trött och jag behöver dricka helt sjuka mängder vatten när jag kommer till hotellet. Jag blir inte orolig utan tänker att det är för att jag trots allt inte har tränat ordentligt på 3 veckor eller tävlat på 8!

Jag siktar in mig på vinst. Jag vet att jag har kapaciteten till det. Axeln känns tillräckligt bra, löpningen har gått riktigt bra i sommar och jag kommer gå för alla fastlanes. Jag är riktigt taggad.

Foto: Jacques Holst

Starten går och vi börjar med att beta av många höjdmetrar. Annika tar täten följt av Linnea och Hilde. Benen känns tidigt märkliga och jag påminner mig om att trötta är dem inte i alla fall. Jag och Hilde pendlar mellan tredje och fjärde plats. Jag känner mig lite yr, ignorerar det. Loppet flyter på, i nedförsbackarna känns det avigt och jag kan inte riktigt slappna av. Vi springer in mot floating boards, jag får till en bra teknik och är snabbt igenom och förbi Hilde igen.

foto: Jacques Holst

Foto: Mikkel Beisner

3km in och nu Laxtrappan. Linnea klarar den när jag kommer fram, jag försöker få ner andetaget innan jag kör. Jag klarar den snabbt och utan problem. När jag ska springa ifrån laxtrappan får jag inte ner andetaget, jag får svårt att andas ut och inser vad som är på väg att hända. Jag får håll. Det har jag fått förut på lopp och den brukar försvinna så fort jag får gjort ett hinder. Hilde skriker bakom mig, hon klarade laxtrappan. Jag ler lite för mig själv.

Foto: Jacques Holst

Spinningwheels. Inga problem. Nu börjar hållen bli riktigt jobbig, jag saktar ner lite för att det ska ge sig, ingen effekt. Jag springer upp för en backe sen går det nedför. Nedför är värst för mig när jag har håll och jag inser att det här är en sån där dag när hållen inte kommer släppa. Jag försöker att inte stressa upp mig. Kryper över en höbal jag normalt sett skulle hoppa över. Jag hör att Hilde närmar sig. Jag börjar nu springa som ett C, lutandes över min höger sida. Måste sakta ner ännu mer. Hilde passerar mig. Jag tvingas sänka tempot ytterligare och det hela blir nästan komiskt för jag är inte ens andfådd längre, jag får bara inte luft. Jag värderar många gånger om jag bara ska stanna, det är det enda som hjälper på träning, men jag vill inte stanna på ett lopp, jag vill inte. Tillslut går jag nästan och jag tar beslutet att ställa mig helt still och pressar handen rakt in i min höftböjare. Julie springer förbi mig, stannar till och undrar om jag är okej. ”Spring, jag är okej” skriker jag tillbaka.

Foto: Mikkel Beisner

Efter vad som känns som 2minuter men var förmodligen 5-10sekunder börjar jag sakta jogga igen. Jag börjar fundera på om jag borde bryta. ”Men jag är ju inte skadad, det är inget farligt det här”. Nej, bryta vill jag inte göra. I den insikten blir jag lugnare. Jag har insett att vinsten är borta, men jag kan fortfarande lära mig något idag och fortsätter stapplandes ner för ännu en lång nedförsbacke. Anna kommer ikapp mig precis när vi närmar oss swing-walken. Det bränner på min högersida och jag funderar på om jag kanske inte kommer klarar fastlanen. ”Fast vad gör det!?” Jag kliver upp på ställningen och funktionären säger till mig: ”väldigt många killar har ramlat ner, bara så du vet”. Först tänker jag: oj då, då kanske jag inte ska köra den. Eller va!? JO, det är klart jag ska köra den, jag vet att JAG kan den. Jag vet att hon bara menade väl men sån info vill jag inte ha av någon som inte känner mig eller vet vad jag vill höra. Å andra sidan blev jag förbannad och fick en massa energi när jag körde den och klarade den helt utan problem. Så kanske ska säga tack ;).

 

Jag får utrymme till Anna innan det är dags för den långa tekniska terrängstigen som går ner för berget. Nu peakar hållen och jag kan inte springa. Jag stapplar mig nedför en backe som normalt sätt hade varit min styrka. Men jag är inte frustrerad längre, försöker andas men det går inte. Snart hör jag henne och hon susar förbi mig i nedförsbacken, jag stapplar vidare i snigelfart. Riggen. Anna är långt in i easy-lanen. Jag kör fast-lanen, igen går det bra, en oplanerad 360 i nunchucken men annars smärtfritt. När jag hoppar ner händer det något. Jag kan andas. Den värsta hållen släppte när det är 1km kvar och jag blir överlycklig. Jag siktar in mig på Anna och tänker att ”då får det bli en tävling om 5e platsen”.

Foto: Jacques Holst

Vi kommer till ett bärhinder som startar med en nedförsbacke. Jag kan äntligen släppa på i nedförsbacken och springer om Anna. Jag får lite utrymme till henne innan vi ska upp för en lång backe på ca 60 höjdmeter. Jag hittar ett bra tempo som jag vet jag kan hålla hela vägen. Mitt i backen kommer Anna ikapp mig och vi springer bredvid varandra, sen springer hon om mig. Jag ligger kvar i mitt tempo, det är mycket kvar. Anna håller ledningen till mig fram till Jeep-dunkarna. Nu är det dags. Jag utnyttjar den lilla lutningen det är åt ena hållet och småspringer med dem och springer om Anna. Nu är det bara att köra. Jag känner mig relativt pigg. Jag hittar glädjen och kör. Pappa skriker på sidan om banan. Jag hör mamma. Jag fylls med värme och ytterligare glädje.

Foto: Mikkel Beisner

Ringar, rampen, dips-walk och sen kommer sista nedförsbacken. Jag kan låta benen gå och jag älskar det. Jag har några meter på Anna men inte många. Jag ser Hilde framför mig. Shit, vad jag har tagit in tid igen. Blir glad och imponerad av min envishet. Sista backen nu. Jag hade bestämt mig för att gå utan att sätta i mina händer, snubblar, sätter i dem ändå, går så en stund. Mjölksyra i baksida lår. Går vanligt igen, mjölksyra i framsida lår. Jag hör våra vänner sidan, de skriker mitt namn, men Annas ännu högre. De vill se en match. jag vägrar ge dem en. När backen tillslut lutar lite mindre släpper jag lös benen och börjar jogga hela vägen in i mål som 5a med andra bästa tiden upp för Holmenkollenbacken, 1 sekund efter Annika.

foto: Bjørnar Brende Smestad
foto: jacques holst

Tomhet. Jag är inte så trött som jag hoppats på på toppen. Inte besviken men heller inte nöjd. Vet inte vad jag ska känna. Tjejerna kommer fram till mig och undrar vad som hände. Jag körde så hårt jag kunde efter min förutsättningar i lördags. Trots att det blev som det blev, kom jag in 54 sekunder efter Linnea som kom tvåa. Det är jag nöjd med. Form-checken är gjord. Nu är jag hungrigare än någonsin.

foto: Bjørnar Brende Smestad
foto: Bjørnar Brende Smestad
foto: Jacques Holst

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.