OCR European Championships 15km 2018

Jag har börjat skriva på detta inlägg flera gånger och slutat lika många. Ofta tycker jag det är skönt att skriva av mig, men det räckte med 3kms loppet. Jag känner ändå att många undrar varför jag bröt ihop på mållinjen. Jag känner att om det är något lopp jag borde skriva om så är det detta. Jag har behövt lite tid ifrån det, för det har inte känts kul att skriva om det. Nu var det dags.

För er som läste mitt tidigare inlägg ber jag om ursäkt om det blev för deppigt. Jag skriver oftast med en glädje i rösten även om jag kanske inte gjort mitt bästa lopp. Men alla lopp är inte glädje och jag upplevde en sådan enorm frustration och besvikelse över hela situationen.

38001532_1876624775709559_8556087127266295808_o

Lördag morgon. Inga tävlingsnerver. Jag får i mig en massa frukost. Jag möter vänner på hotellet som kramar om sina armar, ser uppgivna och sårade ut. Jag kan inte fläta mitt hår ordentligt pga av alla sår i mina händer. Jag kan inte öppna dörren på hotellet för mina underarmar smärtar när jag försöker använda musklerna. Jag får mjölksyra i mina biceps bara av att bära väskan ut till bilen. Gårdagens lopp har satt sina spår. Spår som ett hinderbanelopp aldrig tidigare gjort på mig, på så många plan. Egentligen har jag ingen lust att starta alls idag. Min specialitet är kort bana, jag är bra och snabb på att ta mig över hinder, det är där jag vinner lopp. Gårdagens lopp stals från mig och min chans till en mästerskapsmedalj likaså. Banan idag ska byggas om men fortfarande vara teknisk, om jag får igång mina händer och överkropp så har jag lika stor chans på medalj idag, jag kan få min revansch på gårdagen. Men glädjen är bortblåst tillsammans med huden på mina händer. Jag bestämmer mig för att starta och se vad som händer. Jag kommer inte utsätta mig för samma tortyr som dagen innan. Det var planen.

Jag värmer upp med lugn löpning tillsammans med Anna och Jon. Vi kollar in ändringarna på några av hindren och jag ser att det verkligen är fullt möjligt för mig att genomföra detta lopp och att göra det bra. En litens gnista tänds i mig.

38011823_1876631229042247_1369975923247415296_o

Jag går ut väldigt lugnt i starten. Jag tror att det kommer bli något liknande scenario som dagen innan. Alla kommer fastna på Dominator. Det känns som jag är ute på mitt vanliga långpass på en söndag. Jag joggar i mitt tempo och bryr mig inte om tävlingen. Jag tar upp en sandsäck, springer med den så energisnålt jag kan. Sandlöpning. Jag möter Annika på vägen tillbaka, hon leder, jag peppar henne. Blir glad för hennes skull, hon springer bra. Hon tävlade inte igår och tävlingsgnistan lyser om henne. Efter ca 10km löpning med mindre avancerade hinder kommer vi in i hinderzonen igen. Jag och Henriette har sprungit ihop ett tag och vi börjar prata med varandra, skojar lite om hela situationen. Jag tar mig igenom halva delen utan större besvär, om man bortser från att smärtan i mina händer. Varje gång jag greppar tag i ett hinder får jag en bekräftelse på mitt tvivel att jag inte borde startat idag, det är inte så här det ska kännas. Jag fightas mot mina inre demoner. Jag fightas mot att jag vill bevisa att jag kan klara det här, de förtjänar inte att knäcka mig en dag till.

38151858_1876625765709460_3925663588160634880_o

Stairway-to-heaven, nu är jag riktigt sliten i händerna och min axel har börjat krångla rejält. En axel som har besvärat mig hela våren men aldrig svikit mig under ett lopp. Fredagens lopp blev dock för mycket. Jag går sista biten mot hindret, andas. Då kommer det en tjej på min höger sida, en man skriker på henne från sidan. Hon slänger sig på rygg, jag fattar inte först vad hon gör. Hon ställer sig snabbt upp igen och springer bort till retry-lane. Retry-lanen var lättare byggd. Hon och hennes tränare visste väl att hon inte skulle klara den vanliga banan och valde att göra ett taktiskt drag. Jag tappar det. Under ett vanligt lopp hade jag aldrig tillåtit mig själv att lägga energin på någon annan. Men detta var inget vanligt lopp, jag ifrågasätter situationen till funktionären som såg alltihop, inget görs. Här förlorade jag gnistan, här skulle jag ha brutit loppet. Men envis som jag är bestämmer jag mig för att fortsätta, utan gnistan. Jag kör hindret. Längst upp försöker jag att nå över till andra sidan om hindret, min axel klarar inte ytterläget och jag trillar ner med pump i underarmarna.

Då kommer Jon, han börjar berätta om hela hans situation vid målgången medan jag väntar på att pumpet ska lägga sig. Tillslut får jag avbryta han, ”Jon, I need to go”. Det känns som rakblad under fingrarna, jag kämpar emot alla reflexer i hela kroppen som bara vill släppa taget om hindret. Hade inte Jon stått där hade nog reflexerna vunnit, men jag ville inte att han skulle se mig misslyckas. Jag springer vidare utan Jon.

38046216_1876625782376125_2945347516280864768_o

Snart är jag ikapp de andra tjejerna, som väntat har alla fastnat på ” the Dominator”. Jag försöker med alla knep för att dra ur mig själv ur hålet, ”sluta tyck så j*vla synd om dig själv och kör istället”. Jag kommer fram till hindret där Annika, Susanna och en annan tjej som jag inte vet namnet på, står. Jag tittar på retry-lanen och vet att jag klarar den om jag får köra den direkt. Men nej, hade det inte varit ännu coolare att klara den vanliga banan. Jag trillar ner på sista delen, precis som dagen innan. Men jag är övertygad om att jag kommer klara retry-lanen på första försöket, men jag måste vänta ut pumpet i underarmarna. Jag möter Annikas blick, förtvivlan. Susanna, förbannad. Min egen, tom. Aldrig har jag stått still innan ett hinder tillsammans med mina motståndare och väntat.

37976170_1876637792374924_7001592124718186496_o

En tjej klarar tillslut hindret. Jag går upp efter, rider på vågen att klara hindret och gör det. Två hinder senare och det är som att någon knockar mig, tröttheten är total. Jag har ingen energi kvar i kroppen och jag vet inte hur jag ska kunna ta mig över nästa hinder. Jag fastnar på hindret med alla trådar, legot och riggen i slutet. Jag försöker och vilar därefter 4, 5, 6 gånger kanske. En spanjorska passerar mig, jag orkar inte bry mig. En danska går om mig. Pallen är borta, inte ens nu bryr jag mig. Kroppen lyder inte och definitivt inte min axel. Tillslut klarar jag det. En monkeybar kvar. Inga problem tänker du. Jag med. Tio stänger armgång. Men det går inte, underarmarna fungerar inte, händerna känner jag inte längre och axeln slår ut min muskelkraft.

38032810_1876641405707896_3683308818554421248_o

Jag känner hur förtvivlan börjar bubbla upp i mig. Jag kan inte kontrollera den. Det bubblar i bröstet, jag måste bita så hårt i min underläpp att jag nu känner blodsmaken. Brian kommer mot mig och jag säger snabbt att han måste stanna. Kommer han fram nu så bryter jag ihop. Efter fjärde försöket skriker en vän från Mikes gym, ”gå på sidan Karin, I know you can”. Jag blir tänker på Garth. Nu är det dags att gå i mål. Jag går på sidan på monkeybaren och klarar det tillslut. Gråten är nu i halsen och jag måste bita ännu hårdare för att inte gråta samtidigt som jag går över sista nätet. Jag kommer precis över mållinjen när jag bryter ihop i Brians famn. Jag kan inte kontrollera det. Jag vill inte att han ska gå, jag vill inte sitta här ensam, jag kan inte sluta gråta. Men han måste tillslut resa sig och kvar sitter jag. Försöker gömma mig bakom mina händer. Jag får en medalj runt halsen. En kram av Rachel-Ann från VM-organisationen. Jag måste gå igenom en labyrint för att äntligen komma ifrån allt folk. Jag sätter mig i skuggan under ett träd och gråter.

Jag tar fullt ansvar för att jag valde att springa det här loppet, det är ett val. Jag valde att stanna på banan, trots den här upplevelsen. Jag kunde välja att bryta när jag mådde som jag gjorde. Det här är ingen ”tyck-synd-om-mig” berättelse. Jag väljer att berätta den för att min förhoppning är att vår sport ska växa. Sporten behöver ett förbund, riktlinjer och regler för vad den är. Detta finns inom alla sporter och behövs även i vår. Detta för att vår sport ska växa sig starkare och deltagarna ska veta vart vi är på väg. Jag älskar den här sporten och jag ser en ljus framtid. Det behövs några rejäla missar för att veta vilket håll vi vill och inte vill röra oss åt. Det kommer komma fler missar i framtiden och det är genom dessa vi lär oss..

38030577_1876638125708224_3411537641844244480_o

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.