TOUGHEST Stockholm 16 juni 2018

Vi kommer ner mot vattnet igen och Spinning-wheels. Det finns två fastlanes, i höger banan hänger en kille som har fastnat och när jag närmar mig så fastnar Annika i den vänstra. När jag hoppar upp på hindret för att starta släpper killen taget för att ge plats till mig, Annika hänger kvar. Jag är livrädd att svinga in i henne och tappa min pendel. Jag tar mig till andra ringen, håller kvar i första. Annika hänger kvar. Jag tar mig till tredje, håller kvar i den andra…

Bilder av Jacquesholst.com och Mikkel Beisner

35972105_1968958926748215_4275247877078384640_o

Toughest i Lida Friluftsgård. En av Toughest-banorna jag har sämst erfarenhet ifrån. Jag har inte hittat formen, farten eller glädjen på denna bana. En bana som i teorin borde passa mig men som jag två gånger om ha fumlat till det på. Det är dags att ändra på det nu. Kuperad terräng med flera vattenhinder, denna bana ska passa mig.

De första tävlingarna på säsongen har gått bra, faktiskt riktigt bra. Jag är i bättre form än någonsin och löpningen går riktigt bra. Men sen har jag ett liv utanför OCR (tro det eller ej ;)) och det har varit mycket med försäljning av lägenhet och jobb. Kroppen och knoppen har varit lite trött den senaste veckan, formen har inte toppats, men det gör inget. Jag litar på min kapacitet och min största styrka, erfarenhet av Toughest-loppen. När vi kollar på banan dagen innan bestämmer jag mig, imorgon blir det alla fastlanes. När det är dags för Tour-finalen i september så vill jag kunna använda alla mina styrkor och vara trygga i dem. Så om jag ska kunna bli bekväm med att göra möjligen alla fastlanes på finalen, så måste jag våga kliva ur komfortzonen.

35761500_1968961180081323_3903806280547958784_o

Det är varmt i Lida, inte så varmt som det varit de senaste veckorna men såpass att det påverkar en trött kropp. Starten går och vi är alla ganska jämna över första A-hindret. Därefter kommer det en längre löpsträcka på en teknisk bred grusväg, Annika och Linnea tar täten följt av Anna och Hilde, därefter jag. Benen känns trötta, sega, jag vaknar inte riktigt. Jag börjar tänka på alla möjliga anledningar till tröttheten, tappar fokus. Jag slår bort tankarna, påminner mig själv om att detta är inte ovanligt för dig Karin. Än så länge är det bara i stort sett löpning. De första 4 kilometrarna går fort, mycket löpning och endaste ett fåtal enklare hinder.

Jag går om Hilde i ringarna men bortsett från det håller vi våra positioner. Annas rygg är ca 50m framför och jag släpper den inte. Vi kommer in i eventområdet, ”flying monkey” och därefter ska vi springa uppför, jag blir påmind om hur mycket energi Flying monkey tar medan jag och Anna långsamt joggar uppför. Vi närmar oss till riggen och jag är riktigt trött i benen men armarna har jag knappt använt och jag känner mig säker på mitt val, det blir fastlanen. Jag tar ett extra andetag innan jag sätter fart, då trillar Linnea ner från den vanliga banan, Annika är på krypningen efter hindret, Anna är mitt i riggen och Hilde ska precis starta. ”FAN, VAD GÖTT” skriker jag när jag klarar hindret som en äkta göteborgare :D. Jag klarar fastlanen utan större besvär, jag gör den inte så fort men tjänar ändå ganska mycket tid, 15-20 sekunder kanske. Jag ligger nu tvåa och ler lite för mig själv att jag som så många gånger förut hämtar upp loppet på hinder.

35647560_1968959370081504_8433056530646958080_o

Upp för en backe och sedan springer vi ner hela vägen igen för skidbacken och ut på en brygga till trampolinhopppet och en 50 meters simning. Jag tar några crawltag men är alldeles för andfådd för att simma på det sättet. Det känns som jag är ute på en söndagspromenad i vattnet, det går så långsamt men jag hinner återhämta mig lite innan jag når botten på sjön. Nu ska jag med stumma ben ta mig uppför halva backen igen. Då ska vi bära en Wreckbag upp för en fjärdedel av backen och ner igen. Nerför vaknar benen till efter simningen och när jag lämnar ifrån mig säcken är det som om jag vaknar ur min dvala från värmen och sega ben. Jag ”springer” upp för sista halvan av backen och mot laxtrappan. Jag gör den fort och inombords klappar jag mig stolt på axeln. Springer vidare och försöker skaka ur armarna, men de är inte så trötta. Swing-walken, jag spottar en extra gång i händerna och kör den utan problem. Ett lugn sprider sig i mig när jag har Annika precis framför mig och vi går in på 6e kilometern.

35671632_1968959126748195_1930552692489322496_o

Nu går det nerför på en bred grusväg och då kommer det som jag klarat mig länge utan, hållet. Som en långsam kramp startar den att krama om min höger sida. Trötthet, sliten och vätskebrist har jag insett är det som framkallar håll på mig. Veckors slit hemma gör sig påmind, jag tar till alla knep jag har och det går lite bättre. Men jag måste släppa Annika, jag måste få ner andetaget. Vi kommer ner mot vattnet igen och Spinning-wheels. Det finns två fastlanes, i höger banan hänger en kille som har fastnat och när jag närmar mig så fastnar Annika i den vänstra. När jag hoppar upp på hindret för att starta släpper killen taget för att ge plats till mig, Annika hänger kvar. Jag är livrädd att svinga in i henne och tappa min pendel. Jag tar mig till andra ringen, håller kvar i första. Annika hänger kvar. Jag tar mig till tredje, håller kvar i den andra. Då släpper hon taget och springer mot straffrundan, jag fokuserar för att inte missa svingen till sista och klarar det. OH, shit, alla svåra hinder är gjorda och jag är nu ensam vid sista kilometern. Hållet ger sig inte och jag kan inte springa så fort som jag vet att jag kan. En vägg och jag hoppar ner från den och då är hållet som en kniv rakt in i magen, svär lite åt min dumhet när hållet är så illa. Jag djupandas. Down-under, tar jag mig förbi snabbt och hållet lättar. Ninja-steps, inga problem och jag kommer fram till mudland. Detta energislukande, klumpiga, och frustrerande hinder som Toughest dessutom har dubblat i storlek. Jag hör någon bakom mig, men ganska långt bakom. Löpning. Jag försöker torka av mig leran från mina händer på min leriga, blöta väst, förgäves. Jeep-dunks, min kropp har definitivt vaknat ur sin dvala och jag känner mig riktigt stark, 70 meter uppför och sedan ner igen. När jag ställer ifrån mig dunkarna möter jag Anna och Annika. Jag leder stort. 

35654385_1968954780081963_6932893504343375872_o

Jag joggar upp mot sliden, sätter mig snabbt och glider ner mot vattnet. Jag snurrar ograciöst och slår i vattnet med ryggen och sidan först. Jag tar mig bort till strandkanten och den sista uppförslöpningen innan rampen. Jag tittar bak för att se om jag fortfarande är ensam, det är jag. Jag vill inte göra rampen till en grej, till ett orosmoment. Går några steg för att vila benen lite men sen sätter jag fart med snabba steg. Jag får bra fäste hela vägen, fram till sista steget, där halkar jag men hinner sträcka upp händerna och lyckas precis hålla mig kvar i fingertopparna. Tar ett nytt grepp och slänger snabbt upp vänsterbenet. Jag tittar snabbt ut framför rampen och ser ingen där. Jag åker leendes ner för brandstången och springer över mållinjen som etta i Toughest för andra tävlingen i rad och min första vinst i Stockholm.

35758815_1968955210081920_2316618463684067328_o

35671741_1968961020081339_6880928480280707072_o
”Jag klarade laxtrappan och rampen Karin!!”

35671780_1968956710081770_1850478649367592960_o

IMG_0180
#ComeOnGarth ❤
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s