TOUGHEST Malmö 5 maj 2018

Då kommer tystnaden, jag hör ingenting av vad speakern säger, ingen runt omkring mig säger någonting. Jag har ingen aning av vad som händer. Jag vet att saker kan hända vid rampen och jag springer så fort jag orkar.

Har det redan gått 6 månader sedan senaste Toughest tävlingen? Ibland känns det som att all tid emellan loppen bara ligger som ett suddigt täcke, en snabbspolning till nästa event. Alla de saker jag skulle träna på och intervallpass som skulle göras, har jag gjort det? Den här dagen känns annorlunda än de andra åren. Detta blir mitt fjärde Toughest i Malmö och solen står högt på himlen.

Jag värmer upp tillsammans med David och Ludvig, mina nya lagkamrater i Team Celsius/Fast. Jag är lugn, riktigt lugn. Jag har bestämt mig för att skippa två riskmoment, två fastlanes som jag oftast tar på lopp. Det lugnar mig, jag vet att jag kommer sätta alla hinder, idag ska jag fokusera på att röra mig snabbt framåt.

32089972_1942614732715968_4493447961065291776_o.jpg

I startfållan går jag in i min bubbla, nu är det dags. Wally presenterar mig, ”Karin Karlsson, one of the best in the world in this sport”, jag sträcker på mig, tar åt mig orden. Nedräkningen börjar och Toughestsäsongen är igång. Annika, Linnea och Anna tar täten tidigt med Annika i spetsen. Det börjar med löpning och fler tjejer springer förbi mig, näthinder, höbalar och jag kommer inte fram ordentligt. Lite löpning till och vi kommer fram till wreckbagsen, jag känner mig stark och sätter fart i min takt. Jag tar ytterkurvan för att springa om, jag inte vill vänta i onödan.

Mot de nya ”floating walls”, jag ligger trea bakom Annika och Linnea. Annika är på flying monkey, Linnea börjar sakta ner, jag ser att hon laddar. Det finns endast två fastlanes, jag inte vill vänta bakom Annika och springer om Linnea för att få den lediga banan. Tittar på Annika och ser att hon är långt fram i hindret och Linnea får trots allt ledig bana. Jag är ur hindret först med Linnea tätt bakom mig och Anna därefter. Vi närmar oss ringarna och igen ligger jag precis bakom Linnea och jag hinner tänka att jag inte vill köra på banan efter Annika där ringarna rör sig. Jag ökar i löpningen, ser då att det finns tre fastlanes, en ökning igen som inte gjorde någon skillnad mer än att jag tog några extra meter.

0523-130.jpg

En vägg och sedan är vi framme vid platinumriggen. Jag brukar endast kolla fastlane på detta hinder dagen innan och jag bestämde på morgonen att jag inte skulle ta den. Jag har aldrig haft problem med easylanen på riggen och jag tar den alltid ganska fort oavsett. Men inte idag. Jag tar en stor swing, når inte, åker bak, testar igen åker bak, tvingas ta en fotring och det går långsamt, jag blir hängandes, trasslar in mig. Linnea tar en meter på mig. Jag fumlar till det igen, då kommer Anna flygandes förbi både mig och Linnea. Jag försöker se en bana jag kan ta men misslyckas i mitt föreseende igen. Bestämmer mig får att bara tråckla mig igenom så jag blir klar någon gång. Väl klar med hindret är nu Anna ca. 150meter framför mig och Linnea 50. F*n också. Jag har inte råd att tappa så mycket tid på hinder, då är jag körd, då de är mycket snabbare löpare än vad jag är. Men jag håller huvudet uppe, jag fokuserar på mitt lopp och hittar ett bra flow i min takt. Sakta drygar Anna ut avståndet till Linnea och Linnea till mig. Annika har jag inte sett på länge, hon är riktigt långt fram. Sandlöpningen kommer och jag får inte upp farten, jag kämpar på. Äntligen kommer laxtrappan, men då ser jag inte Linnea varken i repet eller på extra hindret efter, hon måste ha tagit laxtrappan. F*n också, mitt enda vapen mot henne idag. Jag gör laxtrappan utan större besvär, kommer längst upp och inser att klockan är högt upp, skriker ”får man sparka på klockan?”, funktionären säger ja snabbt och jag får upp en fot.

Jag fortsätter att springa i min ensamhet, ser ingen varken framför eller bakom mig. Mudland, höbalar och därefter kommer swingwalken. Jag försöker torka mig på det jag hittar. Mamma kommer springandes, ”en massa killar har ramlat ner på nun-chucksen som inte brukar göra det och rampen är hal, du kan fortfarande ta dem”. Det bekräftar beslutet jag redan tagit innan loppet, att skippa fastlanen, där och då kändes det rätt och jag är nöjd med mitt beslut. Men i efterhand så är känslan inte lika god, jag borde ha chansat när jag låg så långt bak. Jag har klarat det hindret förut när det varit så halt, jag borde ha litat på min förmåga men ville samtidigt testa att köra ett lopp på exakt samma villkor som de andra. Jag inser nu att jag gillar kicken av att det är lite ”risky”, att ta fastlanes, att endast ha ett försök på ett tekniskt svårt hinder och att klarar det, att våga chansa för att vinna. För det är just det, jag kommer inte springa ifrån de här tjejerna, jag måste vara snabb på hinder. Det är fortfarande bara första tävlingen, det finns gott om tid att ta risker i kommande tävlingar ;).

DJI_0092.jpg

Jag känner mig förvånansvärt pigg fortfarande, jag är andfådd och springer på så mycket jag kan men benen är inte så trötta. Dragonsback, spinning wheels och jag kommer in mot det nya hindret ”down under”. Efter hindret möter jag Annika, därefter Anna som har kört sliden, de är långt före mig. Jag ser Linnea i sliden och jag rör mig så fort jag orkar bort mot den.

Då kommer tystnaden, jag hör ingenting av vad speakern säger, ingen runt omkring mig säger någonting. Jag har ingen aning av vad som händer. Jag vet att saker kan hända vid rampen och jag springer så fort jag orkar. När jag närmar mig rampen så ser jag en vit väst springa över mållinjen, det är Linnea. Bakom mig kommer Annika från straffrundan med en säck på axeln. David kommer springandes, ”du kan fortfarande komma tvåa eller trea, ÖKA!” Du behöver inte vila inför den, den är lätt idag, kör!”. Då kommer Anna mot mig, hon tar straffrundan. Jag ökar i löpningen men tar samtidigt djupa andetag för att ladda inför rampen. Jag saktar endast ner precis när jag rundar stängslet. Jag joggar fram en bit och sedan ökar jag farten. Jag sätter i första foten på rampen, jag får bra grepp, riktigt bra grepp. Helt plötsligt har jag rampen i brösthöjd och får förvånat sträcka fram händerna. Jag får en ställning framför mig precis där jag ska upp, kastar mig över kanten och mot brandstången. Speakern säger tvåa, ”är det sant”. Jag åker ner och springer över mållinjen där Annika och Linnea står. Trea blev det.

31959348_1942611892716252_96910684289236992_o

Väldigt blandade känslor, om jag inte ville vinna själv så hade jag hoppats på Anna. Och när hon dessutom gjorde ett så j*kla bra lopp, på hemmaplan så önskade jag henne den vinsten, istället blev det en fjärdeplats. Den rampen har gett mig många pallplatser som jag inte trodde jag skulle få eller tyckt jag har förtjänat, men den är en del av tävlingen som vi alla vet och kan träna för. Trots det känns det alltid lite konstigt att gå i mål när det förändras så drastiskt i slutet. Jag var nöjd med mitt lopp, även om jag trodde jag skulle komma på en fjärdeplats, jag gjorde inga större misstag och sprang på bra efter min förmåga. Så här i efterhand däremot så vill jag testa mig själv, jag gillar inte att ligga i komfortzonen när det kommer till hinder, jag vill ha kicken av att klara något riktigt utmanande. Nu ser jag fram emot Umeå där det blir löpning i terräng, lerigt, kallt och tufft. Helt i min smak.

IMG_2853

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.