TOUGH VIKING 21 april 2018

Inför säsongen 2016 och 2017 var jag för ivrig och stressad att få resultat. Jag har löptränat sedan i maj 2014, det tar tid att bli bättre, det tar tid att vänja kroppen vid belastningen. Jag har tränat inför varje säsong som om det var min sista, med tron om att det kan vara min sista. Jag har inte haft någon långsiktig plan, jag har endast sett den kommande säsongen framför mig. Varför? Jo, för att jag halkade in på ett bananskal i den här sporten och första gången jag tog på mig en elitväst i Toughest-touren så vann jag tävlingen. Jag har inte haft tron att jag har varit tillräckligt bra för att hålla i det långa loppet. Tvivlet kring min löpförmåga har fått mig att tro att ”snart kommer de ikapp och springer om” (bokstavligen talat). Men det är just det tvivlet och osäkerheten att de snart kommer ikapp mig som har drivit mig att varje dag kämpa för att bli bättre. Utan de grymma tjejerna runt mig hade jag slutat att kämpa för att bli just så bra som jag är och kan bli. Jag ser mina motståndare som en hjälp att få fram det absolut bästa av min kapacitet.

30768258_1700681073359091_1405353040_o
Bild: treningsfrue.no

Så vart var jag. Jo. Så i det här drivet att förbättras har jag inte alltid tagit de mest kloka besluten, jag har haft för bråttom. Vilket har slutat i en återkommande fotskada som har stoppat mig från att träna på det som är min svaghet i den här sporten, löpning. Men inför 2018 har jag äntligen fattat att löpning går inte att stressa och jag har inte bråttom längre. Vilket har lett till en dunderbra försäsong och en riktigt go känslan i benen efter månader i sträck med löpträning. Vilket känns så j*kla skönt. Det betyder inte att jag tror att jag kommer på något sätt vara överlägsen i år, alla andra har tränat precis lika hårt, om inte hårdare. Jag är stolt över mig själv, jag är glad för hur långt jag har kommit och jag ser fram emot att få fram det absolut bästa jag kan den här säsongen och det började ju väldigt bra.

Som vanligt är jag orimligt nervös på morgonen. Jag försökte avdramatisera den här tävlingen genom att inte packa kvällen innan, dålig ide. Planering och förberedelser reducerar onödig stress på morgonen till ett lopp, så nu har jag testat och kommer inte göra om det :P. Jag är fortfarande inte toppad för säsongen, den här tävlingen är inte en del av någon serie jag springer, utan ett bra förberedande lopp för säsongen. Därmed känns inte benen så pigga som jag vill att de ska kännas inför ett lopp och jag får hela tiden påminna mig om detta i min egen nervositet.

31180152_1069853449821073_5474877773799489536_o

Väl på startlinjen släpper nervositeten, vi är hundratals som står i målfållan och jag hamnar i fjärde ledet. Funderar på om jag ska knö mig fram, ser rugbyspelarna 30 meter framför mig och väljer att stå kvar. Starten går och killarna runt mig springer ut som bufflar, jag springer på tårna. Jag blir omsprungen och runtputtad mellan löpare och rugbyspelare, jag är riktigt osäker i den här situationen och vill bara att det ska vara över. Jag klarar mig utan  större smällar, lyfter blicken och ser första ledet ca 200 meter framför mig. ”Jaha, då börjar jagandet”. Jag hinner tänka vad skönt det hade varit att jogga ett lopp, känner in känslan och utan att jag tar ett beslut börjar jag att zick-zacka mig fram i ledet.

30768554_1700680746692457_146664298_o
30850413_1700680750025790_204622437_o

500meter in i loppet har jag hunnit ta in lite och vi närmar oss ”ankdammen” eller bäcken som rinner igenom Slottskogen. De framför mig saktar ner, jag ökar. Tar ett stort kliv och hoppar ut i vattnet. I luften kommer jag på att det är lera under vattenytan och försöker dra upp knäna i hoppet. Förgäves, jag sjunker ner till knäna i leran och får med hjälp av armarna dra upp knäna igen. I det att jag får upp ena benet snubblar jag och lägger mig på mage och vattnet skvätter rakt in i ögonen och sväljer det. I ren förskräckelse kommer jag loss och börjar röra mig fram i vattnet, kämpandes snabbt för att få det gjort. I det att jag nästan är klar ställer sig någon på min hälsena och det tar tvärstopp, jag skriker till i ren frustration och panik. Äntligen ute ur vattnet får jag samla mig från den rent äckliga upplevelsen. Jag försöker torka ur mina ögon och spotta ut det vatten jag kan. Okej, nu kan loppet börja. Tjejerna framför mig är inom synhåll, jag tappade på dem igen efter all dramatik i vattnet. Jag ligger på en stadig fjärdeplats de första 3 kilometrarna. A-frame, Jeep-dunks, krypning, ”bucket-carry” och tillslut kommer vi fram till repklättringen. Repet är extremt styvt och det vanliga benlåset funkar inte, vi får ta oss upp stort sett med bara armarna, det är tungt men det går. Nu som trea eller fyra kommer vi till ”plates” eller ”floating boards” där du ska ta dig fram med bara armarna. Tjejerna framför mig har problem, jag klarar det på första försöket och förstår att nu kan jag vinna viktig tid. Jag springer mot den höga rampen…

30768416_1700680826692449_580707710_o

Jag hittade Oskar Pedersen på banan och sa att han måste hänga med mig nu så jag inte drar ner på farten. Jag såg ingen av de andra tjejerna på resten av loppet, troligtvis för att jag aldrig tittade bak. Jag fokuserade på mitt lopp baserat på min egen känsla. Troligtvis hade jag sprungit lite snabbare om jag hade haft någon av tjejerna bredvid mig samtidigt som det var mäktigt att lyckas rycka ifrån dem. Formchecken är gjord och jag är redo får resten av säsongen.

30771735_1700681086692423_1219227058_o
bild: treningsfrue.no
IMG_2525
fr. v. Julie (2a), Karin (1a), Hilde (3a), Emelie (4a), (5a)

 

Garmin_Logo_Rgsd_CMYK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.