Träningshelg i Oslo

30473232_unknown

img_0593

img_0597

Det mest optimala sättet att förbättra konditionen för att bli bättre på hinderbana är genom att springa. Det betyder inte att det är det bästa för dig, eller för mig. Vad jag menar med det är att det inte endast handlar om VAD vi gör utan ATT vi gör. Om din motivationen endast sträcker sig till 5 armhävningar idag så är det bättre än inga. Detsamma är det med konditionen. Om det enda du vill göra idag är att åka längdskidor och du kan inte tänka dig något annat eller att det har kommit en massa fin snö. Så är det bättre för dig att åka längdskidor än att att inte göra något alls.

Sedan är det en aspekt till, skador och skavanker. Om du har något som gör att du inte kan springa så mycket som du vill eller behöver för att uppnå sina mål så är alternativ träning ett fantastiskt verktyg. Variation i träningen mår kroppen jättebra av och kommer gynna dig i många aspekter. Och detta är okej. Jag tror många strävar efter så storslagna mål att det ibland bryter ner snarare än att bygga upp.

Därmed försöker jag när jag kommer till nya platser att tänka. Vad borde jag passa på träna här som jag inte kan göra i Göteborg och vad vill jag träna här som jag inte kan göra i Göteborg.

30473184_unknown

Dag 1

Under första dagen körde jag och Hilde upp till Gaustatoppen och gick på randonee skidor och splitboard. Uppför 950 höjdmeter och 4,5km under 2 timmar för att sedan åka ner igen. Så fantastiskt häftigt, nu när jag tänker på det. Men det var inte fantastiskt hela tiden. Turen började med att jag fick ont i min högra vad, syrebrist. Fick stanna, släppa upp bootsen lite. Gick 15 minuter till, kramp i hålfoten. Fick stanna, snöra åt bootsen igen. Okej, nu känns det okej. Då kommer vinden, den slår som en piska rakt i ansiktet, vi får dra upp våra luvor och täcka ansiktet så gott det går. 60minuter in och vinden har fortfarande inte avtagit och en lätt hunger börja krypa på. Vi säger inte mycket till varandra. Jag har lite tuffare uppför än vad Hilde har. Hon håller minen uppe för oss bägge två. 90 minuter in, då möts vi av solen och vinden avtar. Är det så här himlen känns? De tidigare tuffa 90 minuterna känns som bortblåsta. Vi kan knappt fatta hur vackert det är och toppen känns helt plötsligt väldigt nära och vi glömmer bort hur jobbigt det var tidigare. Och det är just det med träning och utmaningar. Det är sån jäkla häftig känsla att klara något som du verkligen får kämpa för, när det gör lite ont. Belöningen blir extra stor och ännu större när utsikten är helt oslagbar.

På toppen tog vi av ”hudarna”, jag satte ihop min snowboard och åkte ner igen tillbaka till bilen. Då ingen av oss är utbildade eller vet hur vi använder skredutrustning tog vi den tråkiga men säkra vägen både upp och ner. Så åkningen nerför var inte alls bra men fortfarande en belöning för hårt arbete.

img_0602

img_0603

img_0607

30473472_unknown

30473776_unknown

30473872_unknown

img_0622

 

Dag 2

Nu var det dags för intervaller. Då jag inte har en backe som är högre än 80m hemma ville jag springa uppför. Vi valde att fokusera på sträcka istället för antal för att få en uppgift att ta oss någonstans. Vi valde intervaller på 2 minuter får att vi skulle kunna vara lite ojämna men ändå smala ihop oss igen innan nästa intervall. Målet var från ett område som heter Smestad till Tryvan som ligger strax ovanför Holmenkollen. Intervallsträckan skulle bli 7,5km och 500 höjdmeter och vi hann 16stycken. Det roligaste med intervallerna var att jag och Hilde var extremt jämna denna dagen. Utan ha bestämt det innan blev det så att vi drog varannan intervall, medan den andra jagade tätt bakom.  Emellan vilade vi 1 minut genom att gå. Riktigt kul och utmanande intervall med ännu en dag med en fantastisk utsikt som belöning.

Dagen avslutades med klättring och överkroppsstyrka.

img_7861

img_7862

img_0696

img_0711

Dag 3

Den dagen jag var mest nervös över. Åka längdskidor med norrmän. Jag är en periodare när det kommer till det mesta och längskidor är inget undantag. Hösten 2012 bestämde jag mig för att jag skulle åka Vasaloppet/Öppet spår. Då hade jag endast åkt längdskidor en gång, när jag var 14 år. Den 27e december några veckor senare stod jag på ett par längdskidor som kändes som första gången. Jag halkade, ramlade, grät och skrek. Undrade vad jag hade gett mig in på. Två månader och 30-40 mil under skidorna åkte jag över mållinjen på Öppet spår och har väl inte åkt så överdrivet mycket efter det.

Nu var det dags att åka längdskidor med norrmän. Men jag backar inte för en utmaning. Hilde hade lovat mig att jag inte har åkt längdskidor på riktigt om jag inte fått hjälp med vallan. Okej då. Dagen kommer och även plusgraderna. Det slutade med att vi alla tre halkade runt som Bambi på hal is. Det blev bra träning för ”stakning” och jag fick även testat på normannen Klæbos teknik, alltså springa med skidorna. Återigen står jag med en riktigt go känsla i magen att jag faktiskt klarade det. När tvivlet kommer och du får motbevisa det är en riktigt go känsla, trots egentligen väldigt dålig åkning. Jag var utomhus, jag var med vänner, jag fick ett bra träningspass och jag klarade av något jag var tveksam till. En bra dag helt enkelt 🙂

img_0792

img_7930

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.