OCR World Championship. 15km 14 oktober 2017.

81eba3a7-e48e-4c68-b80f-25fd30c5ba22.jpeg
Fredagens mjölksyrafest

Gårdagen var en ren mjölksyrafest. Efter målgången var jag inte kontaktbar på 2minuter. Jag hade gett ALLT. Jag var nöjd. I målfållan får jag frågan, ”med tanke på att det är ett lopp imorgon också, 15km, sparade du något alls inför morgondagen”. Med knallrött ansikte och en svettdroppe som rinner ner för min kind ler jag åt henne. ”Nej, jag tar ett lopp i taget”. Det är svårt att vara på VM och tänka att du ska spara på krafterna. Absolut, om jag hade haft min placering säkrad så hade jag inte spurtat sista 500 metrarna, nu ångrade jag ingenting. Många pratar om att 15kms loppet är det ”riktiga” loppet, men jag håller inte riktigt med. Sporten utvecklas och som i många uthållighetssporter erbjuds fler distanser för att främja olika egenskaper. Jag anser att de är lika viktiga. Däremot har de värsta nerverna nu släppt, jag har fått känna på terrängen och hinderna.

EB781285-DF63-45C0-801A-B5B4701170E7

Sista loppet för året. Jag fylls av tacksamhet till min kropp. Den har gått väldigt mycket upp och ner hela säsongen och nu står jag trots allt på startlinjen. Men det är inte utan besvär. Min vänsterfot och plantar fasciopati (hälsporre) är i riktigt dåligt skick efter gårdagen och min stukade höger fot gör sig påmind. Trots det så är jag på gott humör, trots det är jag taggad och jag ser verkligen fram emot att få springa. Gårdagens framgång gör mig lugn, jag har inget och bevisa, det har jag redan gjort. Jag ser just nu bara fram emot att göra det jag älskar, springa hinderbana.

88D98A81-8A33-469C-8139-39D8F5877FEA
Team Toughest. Karin, Hilde, Linnea, Anna.

Vi går in i startfållan. Löpare från 67 länder har samlats i Blue Mountain, Kanada. Det har regnat i många dagar innan eventet och de gräsiga backarna har förvandlats till leråkrar och värre skulle det bli. De första 6km gick vi antingen upp för en svart skidbacke eller sprang ned för en. Så brant var det, vi sprang inte, ingen gjorde det. Om det inte var brant nog så var det istället leran som stoppade oss. Första klungan skapade en lucka tidigt bestående av ca sex tjejer. Efter dem var min klunga, Toughest tjejerna. Linnea, Hilde, Anna och mig själv. Jag ligger på relativt hårt utan att trötta ut mig allt för mycket. Jag känner av gårdagens mjölksyrafest framförallt uppför och fötterna besvärade mig nedför. Men jag känner mig lugn. Anna, Linnea och Hilde turas om vem som tar täten, jag springer längst bak. Backarna bryts av av enklare hinder som väggar, kryphinder och över-under.

DSC03716

Efter 6km springer vi ner mot eventområdet, längst med en nedförsbacke, ”skråade”. Mina fötter gillar inte detta sätt att springa på, men jag står ut. Så länge jag ser Anna, Hilde och Linnea. Monkeybars. Där står två tjejer som har problem, troligtvis pga regnet som har duggat över oss under de första kilometrarna. Vi fyra är snabbt igenom. Vi springer ihop som ett lag i våra svarta västar med gulddetaljer, känner oss lite coola, eller jag i alla fall ;).

DSC03751

Den gröna rampen, sedan är vi tillbaka på gårdagens värsta hinder, farmers walk. Pulsen är hög redan innan och jag försöker förgäves hitta två säckar som inte är sååå fyllda med sand, men nej. Linnea är först, följt av mig, Hilde och Anna. Vid första stegen känner jag hur det bränner i hela kroppen. Jag tittar upp och inser att det är längre idag än igår. Då kommer Nicole ner för backen, hon är snart klar med hindret. Jag tvingas ställa ner säckarna. Linnea också. Då går Hilde om mig. Och detta fortsätter ALLDELES på tok för många gånger. Tillslut märker jag att pulsen har börjat gå ner och då klarar jag att gå längre än mina 20 steg innan jag får ställa ner dem igen. Äntligen går det tillslut nerför och jag kan börja springa lite. Men underarmarna börjar att bränna, jag måste släppa ner dem. Grepphindren har inte ens börjat än, jag måste spara mig lite. Efter vad som känns som en hel evighet är vi äntligen klara, Hilde först, sedan jag, Linnea och Anna.

 

 

08F91A3A-B349-4545-A5AE-AD3ABF93FFBB
foto: Camilla Aastorp Andersen (treningsfrue.no)

En reporter skriker att nu kommer 5an och 6an om mig och Hilde och jag hinner tänka, ”det var som fan”. Pga att jag i stort sett alltid ligger så långt bak i starten så förväntar jag mig inte att placera mig. Jag vet att jag har kapaciteten till det men det är liksom svårt att gissa det när jag ligger på 10e plats. Ur det andra tekniska hindret för dagen är jag 5a, tätt bakom mig springer Linnea.

Vi ska nu HELA vägen upp för skidbacken igen och det smygandes hållet börjar mer efterlikna en hand som kramar om min högra lunga för att stoppa den från att expandera. Jag försöker andas lugnt men ju mer jag försöker desto värre blir det. Vi går. Vi springer. Vi går. Jag gillar att hika, så för min del får terrängen gärna fortsätta så här. Linnea springer förbi mig vilken annan dag i veckan som helst, men att hika är jag bra på. Tillslut är vi framme vid Stairway to Heaven och jag får tänka på annat än handen som kramar om min lunga. Efter hindret når mitt håll peaken och jag tvingas till någon slags halvgång/löpning, ett till hinder och sedan en lång krypning. Normalt hatar jag att krypa men nu välkomnar jag den. Lera, lera och ännu mera lera under taggtråden i uppförsbacke. På något sett älskar jag det i just den här stunden. Enkelheten, smutsen, jobbet och då kommer kobajslukten och påminner mig om vad jag sysslar med…

22548906_1969708889912292_3933504513740715754_o

Väl uppe på toppen är det äntligen dags för lite tekniska hinder igen. Där står två tjejer, en är Susanna, gårdagens fyra, och klämmer på sina underarmar samtidigt som de går i cirklar. Jag ler inombords. Med enkelhet tar jag mig igenom de grepp- och teknikkrävande hindren. Annika från Toughest-touren springer iväg framför mig. Någon skriker, nu kommer 3an och 4an. Shit, jag kan verkligen göra det igen. 

22496313_1969706733245841_2758556259715920927_o

Annika springer ifrån mig men snart kommer vi till Low rig och jag går om henne. Hon kommer ikapp mig och därefter springer vi några kilometer ihop. På vägen ner säger hon ta dem nu!! Jag svarar ”Du med” och vi skrattar till. Men vi båda vet att jag kommer ha det lättare på de tekniska hindren. Jag påminner mig själv om just det när hållen stoppar mig från att släppa bromsen i nedförsbacken. Men jag slår bort känslorna, jag vet att jag har en mycket stor chans att ta en tredjeplats, det är inte läge att bli frustrerad.

B073AA42-06CE-4E49-A609-BE0A178E5295

Eventområdet och första riggen. Jag rycker ifrån Annika. Vid wreckbagen är jag helt ensam och jag fokuserar på att sätta den ena foten framför den andra. Det går inte fort men jag har det under kontroll. Svetten rinner ner för pannan. På vägen tillbaka till rigg nummer 2 möter jag Nicole. ”Var hon inte längre fram än så!?”. Pedersen berättar att hon fastnat på Skullvalley pga pump i underarmarna.

A1D396A9-E3C4-40A2-9A1C-A85363CE6A52

Rigg nummer två går bra men jag börjar känna underarmarna. Jag går de 15 metrarna som skiljer den och skullvalley åt. Jag känner mig förvånansvärt pigg, går metodiskt igenom första delen, klättergreppen. ”Äh, det här går ju bra”. Tar en stor sving till nästa del och monkeybar, ”hmm, lite trött är jag nog..” I nästa sekund tappar jag greppet. Publiken skriker. Jag känner mig lugn, jag har inte pump, jag är trött och orkade inte hålla kvar när jag svingade, STOR SKILLNAD. Jag väntar några sekunder, sedan kör jag. Försiktigt, metodiskt och klarar det.

6F111879-3048-46C0-A361-C265C8723072

Pedersen springer bredvid mig. ”Du har kommit på pall idag igen Karin!!” ”Njut det sista nu!” Jag kan inte ta in det. Jag har fått kämpa hela vägen över mållinjen alla år på VM. Varenda lopp har jag fått kriga mig blodig för att få min pallplats. Jag har fått använda all kraft jag har hittat för att få förtjäna min plats och nu ska jag ”njuta” de tre sista hindren. Inte en chans. Jag är inte på pall för än jag har passerat mållinjen. Och det gör jag. Som trea. Två dagar i rad. Två år i rad. Bästa kvinnan i Europa samt bästa svensk i sporten Obstacle Course Racing, tre år i rad.

22528917_1969707083245806_531474530927711866_o

Självklart är jag nyfiken på att veta hur jag hade presterat utan min krämpor i fötter och hållen. Men alla sliter med någon slags krämpa eller besvär. Jag är SJUKT nöjd över vad jag lyckades att prestera efter MINA förutsättningar. Jag sprang smart, strategiskt och jag hade riktigt kul. Det är svårt att toppa det. 

Skor: Vjsport, IRock
Klocka: Garmin, Fenix 5s
Kläder: WearColour, VOID, Skins

DSC04199
2017. Nicole 2nd. Lindsay 1st. Karin 3rd. (Samma som 2016)
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s