TOUGHEST Göteborg 7 oktober 2017

0A4A0CDD-8DD5-4031-BEA6-FFAEFD014B50

DET loppet. Loppet som varit det viktigaste för mig tre år i rad. Loppet där 6månaders tävlande ska avgöras på en tävling. Ett lopp där du ska pricka din absoluta toppform.

Fram tills loppet har formen varit lite svajande. En stukad fot, uppriven plantar fasciopati (hälsporre) och sliten kropp har hållt mig ifrån viktiga pass. Men jobbet ska redan vara gjort och jag får lita på det. Dagen närmar sig och sista intervallpasset känns bra.

62BBF4E2-D5FD-4592-870C-EBBD44240297

Jag och Linnea har samlat på oss flest poäng i säsongen och får starta först. Tätt följt av Henriette (15sek ), Annika (20sek efter oss), Anna (40sek efter oss). Jag är laddad och fokuserad. Jag har bestämt mig för att gå ut lite hårdare idag än vad jag brukar. Annika och Linnea vet jag kommer vilja skapa en så stor lucka som möjligt och jag måste försöka hänga med så mycket jag kan.

C01B7BA8-2D6C-4ECE-A7B5-71AB0554D11B

Starten går och vi springer tillsammans de första 300 metrarna. Vi kommer fram till höbalarna, där står det en kvinna mitt i banan. Hon ser oss, blir stressad och försöker se vart hon kan ta sig ur banan, tittar på oss igen. Då ser hon att det är jag, stannar upp och skriker ”Heja Karin”! Det är svärmor. Inombords ler jag för mig själv samtidigt som jag och Linnea springer på varsin sida om henne och upp för höbålarna. I gräset drar Linnea ifrån mig, jag jobbar metodiskt framåt, har svårt att hitta den goa löpkänsla. Efter 1km är Annika ikapp mig. Nu när jag skriver inser jag hur lite det påverkade mig, 20 sekunder är verkligen ingenting på ett hinderbanelopp.

22339283_1836453449998764_1690434252368445173_o
foto: jacquesholst.com

Vi närmar oss eventområdet efter 2km, det är en tystnad i luften. När jag kommer fram till Dragonsbacken bryts tystnaden av peppande ord och klapp, mitt hjärta värms, men benen frostätter att kännas tunga. Efter Flying monkey och Sternum checkern är jag ikapp Annika igen, Linnea har ledningen. Nu är jag riktigt trött och det känns som jag bär på två cementklossar till ben. Linnea och Annika drar ifrån mig. Henrik (en löparkompis) och min bror springer bredvid mig, de tillåter mig inte att sakta ner. Thomas påminner mig igen att öka farten inför ringarna, jag kunde inte förmå mig att tänka själv och jag ökar farten. Linnea är klar med ringarna när jag startar.

Vi springer därefter in i skogen och min brors röst ekar mellan träden och jag fortsätter att pusha framåt. Jeep-dunks, de känns tyngre än vanligt och jag tvinga mig själv att andas. Jag ställer ner dem en sekund när jag kommit halvvägs, något jag sällan gör men idag vaknar inte kroppen. Min pappa går bredvid mig. Hans tonfall har ändrats sedan han sprang sitt första Toughest lopp förra året, han vet nu hur jobbigt det är och peppar mig. Jag hör folk från alla håll peppa mig, känns helt overkligt att så många är här för min skull, jag lyfter hakan och sträcker på mig. Spinning-wheels går utan problem, balance-beemvägg och snart är jag inne i skogen. Jag är helt själv, Linnea och Annika är långt före och jag har varken hört eller sett Henriette och Anna. Jag är ovanligt medveten om hur kroppen känns, jag får utrymme att känna efter och det är inte motiverande. Jag försöker slå bort tankarna och blicka framåt. Jag ser Henrik igen och tvingar mig själv att öka.

Jag tar på mig handskarna innan jag kommer fram till Swing-walken. Andas och sedan kör. Går relativt smärtfritt. Och nu den återkommande Upphill Extreme. Jag tar mig upp för backen, jag ser varken Linnea eller Annika och på vägen ner ser jag varken Anna eller Henriette, jag är helt själv. Det känns så konstigt, vart är alla? Min bror och Henrik möter upp mig i botten av backen och jag tvingar mig själv att öka igen. Löpning innan jag kommer in till eventområdet igen. Det är tyst, väldigt tyst. Jag klättrar upp för ställningen som tar mig till hopptornet. Jag kastar mig rakt ut på studsmattan och då bryter ett tjut ut i publiken igen. Jag hoppar långt och håller positionen i luften för att inte tappa balansen och drar ihop mig precis innan mina fötter bryter vattenytan. Jag behöver bara ta ett simtag innan jag når kanten. Jag tajtar till handskarna och joggar till laxtrappan. Jag tar tag om stången, andas ett andetag och gör äntligen en felfri laxtrappa! Trött joggar jag bort mot platinumriggen. Någon skriker att jag tagit in mycket tid. Då ser jag Linnea och Annika längst fram i riggen. ”Oj” hinner jag tänka och sätter fart utan större problem. Nu vet jag att det i stort sett bara är löpning kvar och jag tvingar ut luften ordentligt för att lätta på hållen som kommit krypandes under hela loppet.

22291316_1836452246665551_432962475245069428_o
foto: jacquesholst.com

Sista löpsträckan och jag hör hur Brian ropar i högtalarna. Jag vet att Linnea och Annika är vid rampen. Men jag känner på mig att de inte kommer klara det på första försöken. De missar första försöket, jag fortsätter att närma mig. De missar andra gången och nu vet jag att jag har min chans. Annika springer mot straffrundan när jag kommer in på uppfarten mot rampen och Linnea testar sin tredje gång och missar. Linnea går tillbaka för att hämta kraft. Jag går två steg för att hämta mig. Jag vet att jag kommer klara det, jag vet vad jag behöver göra, jag kommer vara först upp för rampen. Jag sparar inte på några krafter utan tar ordentligt med fart och springer in mot rampen. Jag halkar i första steget på den hala rampen men jag fortsätter att springa, jag når kanten men kommer inte tillräckligt högt för att hålla mig kvar och glider ner.

CA7214CC-94B4-4C5F-BE14-9CB9C21797AB

Linnea står fortfarande kvar, hon har inte sprungit mot straffrundan. Vi båda vet att vi kommer klara rampen, frågan är bara vem som gör det först. Hon sätter fart mot rampen för fjärde gången, jag samlar kraft igen. Hon får fäste på rampen och tar tag om kanten, jag sätter fart igen, jag kan fortfarande ta det. Jag halkar igen i första steget och missar kanten precis. På vägen ner inser jag att vinsten borta men andra platsen är kvar. Hämta ordentligt med energi nu och sätt i första foten ordentligt, inget mer halkande. Brian skriker att jag måste köra och jag springer mot rampen med höga knän, jag sätter i första foten i rampen, känner hur jag får fäste och fortsätter uppåt och når äntligen kanten. Jag gör en snabb pull-up, slänger upp mitt vänster ben, ser Annika komma tillbaka från straffrundan. Jag ställer mig upp och kastar mig mot närmsta brandstången. Sätter i fötterna i ställningen och springer över mållinjen som tvåa i Toughest touren 2017. En pallplats i totalen för tredje året i rad.

22291468_1836453609998748_5316692179885890291_o
foto: jacquesholst.com

Som många vet så är jag klart besviken att missa vinsten på ett hinder jag tagit på första försöket hela säsongen. Men bortsett från det så tog jag trots allt en placering på sista hindret. Linnea har gjort en grym säsong och gjorde en grym tävling i lördags så jag kan inte tänka mig en mer värd vinnare.

22339173_1836452413332201_4493003345459051416_o
foto: jacquesholst.com

Hösten har varit lite sådär för mig träningsmässigt. Trots det har jag ändå lyckas bita ihop, gå in och göra jobbet. Det gör att jag är sjukt stolt över mig själv. Jag halkade in på denna sporten 2014 utan löpbakgrund och har jobbat stenhårt för att förbättra mig sedan dess. Jag har lidigt av min hälsporre sedan den dagen och ständigt påminner den mig om min dödlighet. Men jag har vägrat att ge mig, har jobbat efter mina förutsättningar och det är så häftigt vad alternativ träning och en j*kla envishet kan göra. Nu laddar jag om till VM nästa helg i Kanada 🙂

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s