TOUGHEST Oslo, Holmenkollen 2 september 2017

bilder: jacquesholst.com och mateography.com

21414803_1503800676377667_8080515599643760550_o
foto: jacquesholst.com

Toughest i Oslo, en återkommande favorit. Löparnas bana men ändå något alldeles speciellt för mig. Mitt allra första Toughest sprang jag här 2014, då ovan löpare med endast 4 månader löpning i benen. Hindren var stora, backarna var långa men jag älskade varje sekund av loppet. Det är så otroligt häftigt att detta är ett av mina första lopp för jag har en så tydlig referenspunkt till hur otroligt mycket jag har utvecklats. Alla backar jag tvingades gå i, alla nedförsbackar jag bromsade i, det iskalla vattnet som fullständigt chockade min kropp och skapade en akut andnöd. Och framförallt den episka hoppbacken som nästan tog kål på mig. Jag kan inget annat än att le när jag anländer till området, stämningen vibrerar under fötterna och jag är så otroligt tacksam för vad denna sport gjort för mig.

2014-09-06 11.32.50
Löpsteget 2014…
img_0001
Löpsteget 2016.

Förväntansfull rekar jag banan dagen innan loppet och från ett steg till det nästa rasar min pirriga förväntande till fullständig förtvivlan, jag stukar foten. Fyra veckor tidigare var första gången jag stukade den, ouppmärksam sprang jag en av mina vanliga rundor, missade en rot och stukningen var ett faktum. Min första tanke är, ”det är fyra veckor kvar till tävling, det är lugnt”. Den 1a september är det dags igen, och i ren desperation försöker jag att springa efter för att se om det kommer vara möjligt att springa dagen efter. Foten gör ont och jag har ingen stabilitet i den. Jag vet med mig att den kan vara mycket bättre imorgon och jag ställer in mig på att starta och hellre bryta loppet om det inte funkar, antingen går jag all-in eller bryter, inget halvdant.

Toughest Oslo 2017
foto: jacquesholst.com

Lördagmorgon. Jag tejpar foten extra stabilt i sidleds och värmer upp. Över förväntan. Jag springer en liten stig, det funkar, det här kommer gå. Gnistan tänds igen, men nervositeten över foten ligger kvar. Jag går in i startfållan. När Brian och Wally ropar mitt namn, bryter vänner och familj ut i ett vrål och jag kan inget annat än att le. HELT J*KLA MAGISKT!! Nu kör vi!!

21366972_1823263534651089_2350325985482887536_o
mateography.com

Starten går och precis som misstänkt sticker Annika ut hårt i starten, jag lägger mig i andra klungan, jag vet att den första biten dränerar kroppen rejält på energi. Vi är många tjejer i täten, länge. 2km in i tävlingen och vi trängs på hindren, vi pushar varandra till vårt yttersta. Jag börjar bli lite stressad, inga svåra hinder än, jag behöver en lucka. Då kommer swing-walken som räddaren i nöden. Dagen innan kändes nun-chucksen hala och jag känner mig osäker på om det är värt det. Men nu ligger jag runt 6-8 plats och jag vill plocka placeringar, jag ser min bror och får lite ny energi. Hindret ligger direkt efter Mudland och hindret är nu ännu halare. Jag bestämmer mig och då är det bara att klara hindret som gäller, det finns inget annat, det går utan större problem och jag skriker av lycka efter det.

21427339_1823263421317767_6865777417896750788_o
mateography.com

Nu ligger jag trea efter Annika och Linnea när vi springer in på eventområdet. Inser att jag glömt kolla på fastlanen på platinumriggen, ser den röda klossen och känner direkt att det inte är värt att testa. Jag går om Linnea i riggen och ligger tätt bakom Annika. Nu springer vi mot repklättringen och laxtrappanjag slår ner på tempot, Linnea springer om mig. Tanken hinner slå mig, ”undra om jag ens tjänar någon tid på detta”, slår bort tanken och siktar in mig på laxtrappan. Då ser jag att de bytt ut stången och rädslan slår mig ”är den tyngre”. Stången som Toughest haft tidigare är väldigt lätt och därmed känns det troligt att den nya kan vara tyngre. Så istället för att fokusera fullt på tekniken, satsar jag allt på att ta i, tittar åt vänster, den sidan går upp två steg, medans höger fastnar och rör sig inte. Nu inser jag att jag aldrig tränat på denna situationen, ett snett steg har jag tränat på, men inte två, ”det var väl kanske lite onödigt hinner jag tänka” och börjar jobba hela vägen upp till klockan, smäller till den och hör min bror och mamma skrika.

Toughest Oslo 2017
jacquesholst.com

Nu är jag tvåa bakom Annika, hon är 15 meter framför mig. Vi ska nu ta oss ner för en lång grusväg och jag är lite nervös över foten, vågar inte trycka på fullt så mycket som jag vanligtvis hade gjort. Vi krigar på nere i dalen innan det är dags att ta sig upp för alla backar igen och jag ler för mig själv när jag tänker tillbaka på 2014 när jag gick upp för den här backen. I samma backe 2016 hade jag Hilde flåsandes i min nacke, nu 2017 är det nästa norrbagges tur, Henriette närmar sig. Ninja-steps, wreck-bag carry går utan större problem och stigningen fortsätter. Nu är hon nära men springer inte om. Spinning-wheels, Sternum-checker och nu ska vi springa en längre sträcka. Henriette ligger tätt i ryggen på mig, jag anar att hon väntar in mig. Vi kommer fram till Jeep-dunkarna, jag går först, hon tätt bakom. Jag märker att hon ställer ner dunkarna flera gånger, en kort-kort sekund och jag misstänker att hon har en plan, hon vill spara greppet, blir det fastlane på money-baren idag!? Vi springer fram till ringarna, jag har fortfarande 1-2 meter på henne, jag känner fortfarande att hon lurar, hon sparar energi. Vägg och sedan en lite längre löpning och då springer hon om mig, jag fegar ur att haka på henne, tänker att jag vill inte köra slut på mig innan backen (lite dålig strategi så här med facit i hand, men det vet jag ju inte då). Dips-walk, flying-monkey och sedan är det bara löpning kvar. Jag springer på bort mot den branta nedförsbacken innan hoppbacken, igen vågar jag inte riktigt släppa pga foten.

21316234_1823259741318135_6608256989147433186_o
jacquesholst.com

Då börjar krigandet upp for hoppbacken. Henriette är 10-20 meter framför mig. Jag vill gå om henne i backen, jag sliter som ett djur för att närma mig men det gör hon med, jag tycker mig närma mig henne. Då kommer betongen och hon sätter fart upp mot mållinjen. 20 meter innan mål, jag försöker springa, helt omöjligt, fortsätter gå. 15 meter, jadå nu går det, typ, kanske springer jag över mållinjen, eller snarare snabb gång. Jag lägger mig ner bredvid Henriette och då kommer Mjölksyran med en smäll. Smärtan och även lycka är ett faktum 😀

10.59.02 5N9A9069

 

10.59.08 5N9A9070

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.