OCR European Championships. Flevonice, Nederländerna 1 juli 2017

OCR European Championships är en tävling som arrangeras för andra året i rad. Tävlingen var för min del inte inplanerad, men efter mycket velandes fram och tillbaka bestämde jag mig för att åka. På denna tävling måste du klara alla hinder för att få en placering. Inga straffrundor, inga fastlanes, inga strategiska val, du MÅSTE bara klara alla hinder för att få hamna på pallen. Förra året var det 15% av alla tjejer som klarade alla hinder och i år skulle de höja svårighetsgraden. Detta borde vara ett lopp för mig, trots sina 15km.

IMG_0727
Från höger: Karin (3a), Susana (2a), Lisan (1a)

Formatet på eventet var detsamma som på VM med en 3kms tävling på fredagen, 15km på lördagen och söndag lagtävling. Det var endast prispengar på 15 kilometersloppet och därmed attraheras de bästa löparna dit. Jag valde att lägga min energi på det loppet trots att en kortare sträcka egentligen är till min fördel. På fredagen fick jag se de sista 5km på den långa tävlingen och insåg snabbt att detta inte kommer kännas som ett vanligt lopp. Detta kommer ta på krafterna och framförallt underarmarna. Det är med skräckblandad förtjusning som jag väljer att inte testa några hinder dagen innan. Jag gillar det oväntade och jag vill ha en riktig utmaning. Dagen innan råkar jag nämna att det till och med hade varit lite kul att fastna på ett hinder för att se hur jag hanterar och tar mig ur den situationen, få en rejäl käftsmäll. Det fick jag ångra.

Lördag och herrarna står på startlinjen. En tyst minut för Gitte Leurs, en hinderbaneatlet som omkom på en tävling några veckor tidigare, fåglarna kvittrar i vassen. Minuten bryts upp av ett dån av applåder, busvisslingar och pistolskottet släpper iväg herrarna. 15 minuter till start.

 

 

Vi går in i startfållan och jag känner mig lugn, ser fram emot att springa och vi släpps iväg. Starten inleds med löpning upp och ner igenom ett dike. Nedför backen, ner i diket, uppför backen och om och om igen. Därefter löpning och återigen ska vi upp och ner i ett dike. 2km utan hinder och jag ligger nu 5a, 6a, 40 sekunder efter första tjejen när vi kommer fram till sandbag-carry. Vi möter killarna och min vän Victor Byhr skriker, ”ta det lugnt Karin, det är RIKTIGT långt”. Jag plockar upp en säck och springer framåt, hinner se att tjejen framför mig har en mindre fylld säck och jag blir irriterad. Efter 200 meter öppnar skogen upp sig och jag ser endast en lång asfaltsväg framför mig, utan slut. Ett obehag börjar sprida sig i kroppen, jag vill bara kasta av säcken, min kropp skriker, ”släng av dig säcken”. En kompressionsskada från min tid på snowboard gör sig påmind, vilket den sällan gör, men nu säger bröstryggen ifrån. Sandsäcken glider fram på varsin sida om min hals och ett obehagligt tryck sätts mot min hals, flyttar ner säcken på axlarna, byter till höger axel, vänster axel, inget funkar. Pulsen har gått ner markant och benen känns pigga men jag kan inte springa fortare. Tvingar mig själv att försöka öka igen, men kroppen skriker. En tjej, två, tre, ytterligare några till springer om mig och jag blir förtvivlad. Jag känner hur en bra placering glider mellan fingrarna. 2,3km senare får jag äntligen slänga av mig sandsäcken och jag får sträcka ut benen igen och jag känner mig överraskat pigg i löpningen, ”nu börjar loppet”.

 

 

Vi springer igenom en del standardhinder innan vi äntligen kommer till första tekniska delen och jag går om några tjejer på hindret. Det är blött på hindren vilken försvårar de redan utmanande hindren ännu mer. Snart är vi framme vid Dragons back och jag ser att killarna framför mig har problem, de halkar som om hindret är täckt med tvål. Två tjejer står framför hindret och laddar, den ena tar sats, springer upp med första foten på hindret, halkar, och åker med hela kroppen rakt in i väggen och det smäller om henne. Innan jag är framme hinner hon göra samma sak en gång till. Jag kommer upp på första hindret men det är ruskigt halt och jag får kämpa med alla krafter för att inte halka och nu börjar jag bli riktigt trött.

 

IMG_0651IMG_3716

När vi närmar oss timmen på banan är det dags för andra bärhindret, ett däck. En funktionär ger mig ett däck och jag sätter fart. Första delen är endast löpning på bar mark och jag får tillbaka lite självförtroende. Då möter jag fyra tjejer, fyra tjejer endast, ”jag ligger femma”. Men de är långt framför mig, kanske 10 minuter. När vi äntligen får vända tillbaka för att få lämna bort däcket så springer en danska om mig. Hon har däcket över huvudet och under ena armen, som en handväska, såg inte ut som hon slösade någon energi. Trots att jag redan testat den tekniken provar jag igen, då inser jag att mitt däck är större än hennes och jag kan inte ha den på det sättet. ”Idag har jag inte bärhindren på min sida”. Vi kämpar vidare, sida vid sida när vi kommer fram till mudland. Jag håller nu däcket i händerna och det sjunker ner i vattnet, fylls och blir alldeles för tung. Får börja skaka ur vattnet och försöker hålla det ovanför vattenytan, halkar och tappar det i vattnet igen. Så här fortsätter det, jag och danskan ler lite åt varandra, kan inte göra så mycket annat. Väl uppe ur leran kommer över-under hinder, fortfarande ska däcket med och nu har jag inte en chans på danskan när hon har bägge händer fria och hon springer ifrån mig. Efter 1,5km får vi äntligen lägga ifrån oss däcket och vi springer vidare, jag ser henne framför mig.

 

Weaver, ett hinder där du ska hålla dig i luften samtidigt som du transporterar dig över-under-över-under… flera stockar i rad. Den sög fullständigt musten ur mig och jag hinner tänka att jag måste träna på tekniken på det hindret när jag kommer hem. Nu möter Jon upp mig och springer med i min otroligt långsamma löpning, förbereder mig på det långa traverse repet. Han nämner att här började han få pump i underarmarna efter detta hinder, med 5km kvar, och jag lägger mig ovanför repet istället för att hänga under, det måste jag spara energi på. Igen är jag och danskan bredvid varandra, hon går under repet och jag över. Hon håller ett extremt jämnt tempo, jag är snabbare men tvingas sätta mig på repet och andas in emellan, repet är tunt och pressas rakt in i lungorna, gör mig helt oförmögen att andas ordentligt. Detta upprepas flera gånger innan vi äntligen är framme, danskan klar först. Pumpen i underarmarna är ett faktum när jag nu vet att jag ska in i den intensiva hinderzonen. Ninja pole traverse, hamsterhjulet, den låga riggen, floating boards och ufo-ropeclimb följde nu varandra, alla krävande för hela kroppen men framförallt greppet. Jag lyckas göra alla hinder på första försöket men inte alls som jag hade gjort en vanlig dag, självförtroendet har sakta men säkert minskat allt efter som tävlingen går. Jag tvingas gå mellan hindren för att jag ska våga lita på mina underarmar. Jag har helt släppt vad placering gäller, ”jag ska klara alla hinder”. Jon springer med mig och peppar, jag är riktigt trött.

 

 

Då kommer jag fram till det hinder som jag varit orolig över, och redan där har jag förlorat. Stairway-to-Heaven, där du med endast armarna ska ta dig upp för undersidan om en trappa och sedan vända dig om och ta dig ner för en annan. På första försöket så är det ett längre avstånd mellan trapporna på toppen, detta vet jag. Någonting i mitt huvud säger att ”det är ingen fara om du inte klarar det, retry-lane är lättare”. Om du redan har börjat fundera på en reservplan, så har du reda tappat, och det gjorde jag. Jag vet att jag hade klarat det stora glappet om jag bara hade gett mig fan på det, men istället tvivlade jag på min kapacitet. ”Ja, nytt försök”. Jag hoppar på retry-lane direkt för jag kände att jag inte gav mitt allt i första försöket. Men efter ca 6-7 chins i det skicket så är jag helt slut och pumpen i underarmarna är ett faktum. Nu vet jag att jag måste vila, jag måste låta blodet gå ur armarna och nu står vi tre tjejer och tittar förtvivlat på varandra och på varandras underarmar.

IMG_0732IMG_3738IMG_3739

Jon säger till mig ”this was what you wanted, right”, jag kan inte göra annat än att le åt mig själv och känner inte alls att jag ville fastna på ett hinder längre :D. Danskan som jag sprungit nästan hela loppet tillsammans med kör, klarar nästan hela vägen, sparkar på klockan, inte godkänt och tvingas gör om hindret igen. Att se henne nästan klara hindret gav mig precis det adrenalinet jag behövde när blodet lämnat mina underarmar och jag klarar nu hindret utan problem. Nu börjar jag bli riktigt låg på energin men jag börjar se slutet. En rigg, löpning, under-hinder, ramp, slägga så är jag äntligen på sista hindret. Jag är trött men har inte pump i underarmarna längre. Tar mig metodiskt igenom kombo-hindret bestående av en vägg, nät, ringar och träsko-monkeybar. Jag tittar bakom mig, ser ingen och springer över mållinjen, som 3a!!.

 

 

Helt sjukt lopp. För det första så är jag som bäst runt 8-10km/40-60min med hinder och kände runt timmen att energin började ta slut. De lopp jag vanligtvis springer är hindren korta, snabba och intensiva. Detta lopp var raka motsatsen, hindren var där för att sakta ner dig, dränera dig på energi och utmana din uthållighet ordentligt. Energin tog slut alldeles för tidigt och jag hamnade långt bakom tjejerna i täten, jag har min styrka på hinder att tacka återigen som så många gånger förut. Ett hinderbanelopp där du inte kommer vidare om du inte klarar hindren. Loppet var precis vad jag hade önskat mig, en rejäl käftsmäll där jag fick mycket inspiration till vad jag behöver träna 😀

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.