TOUGH VIKING Slottskogen 22 april 2017

3e året i rad så var det dags att springa Tough Viking i Slottskogen. En vecka efter säsongsstarten som inte alls kändes som jag hade hoppats på. I en vecka har jag nu fortsatt min fysiska träning men framförallt så har jag jobbat med den mentala biten. Den mentala biten som tidigare varit min styrka, nu har jag fått fundera på vad som händer med mig under loppen. Hur går mina tankar och vad behöver jag förändra?

IMG_8772

Tough Viking ingår inte i den tour som jag vanligtvis springer men är ett väldigt bra lopp för mig att springa. Loppet är 8km med ca 25 hinder, fler tunga hinder, färre tekniska och därmed mycket löpning. Egentligen allt som är mina svagheter en vanlig dag, just därför ska jag springa den. Jag visste att Hilde skulle komma ner, därmed en ännu större anledning att springa, ett lopp där jag verkligen får en chans att träna på mina svagheter med riktigt bra motstånd.

Vi står på startlinjen tillsammans med alla killar, vanligtvis startar vi 5 minuter efter men nu ska vi för omväxlingsskull trängas tillsammans. Det är lättsam stämning mellan mig och Hilde, vi knuffas lite, speakern börjar räkna ner från 10 och våra leende försvinner och hornen kommer fram.

Jag står längst fram men när starten går avvaktar jag lite, rugbyspelarna är första hindret och jag vill inte ha någon onödig knuff utan väntar på att dem tar första vågen och jag kommer relativt smärtfritt igenom. Jag trängs tillsammans med många löpare mot Röjdykaren där vi ska i den 4 grader kalla ån som rinner igenom Slottskogen. Jag hör killarna skrika runt mig att vattnet är kallt, jag fokuserar på att hålla huvudet ovanför vattenytan. Jag hamnar bakom Jørgen som går i vattnet och tar simtag som han kastar rakt i ansiktet på mig, gång på gång. ”Va fan Jørgen” hinner jag tänka och försöker komma upp sidleds med han istället. Jag kämpar mig vidare i det kalla, leriga vattnet, detta året var den bara hälften så lång och vi är klara relativt snabbt.

IMG_8730

Jag tar mina första löpsteg igen och det känns som någon har spikat fast plankor under skorna. Jag tvingas titta ner på mina ben för att se till att jag har byxor på mig då jag inte känner mina lår. Allt är som det ska men kroppen är kall och stel, nu börjar loppet. Jag har en liten ledning till Hilde och håller den till kryphindret under taggtråden, därefter tar hon ledningen. Jag fokuserar på min känsla, mitt lopp och bestämmer mig för att haka på henne. Vi kommer till ett näthinder, min kompis Åsa står där ”Nu får du jaga Karin, precis som du vill ha det”, jag ler och springer vidare med hög puls upp för den långa backen vid Plikta i Slottskogen. Jag är nästan ikapp Hilde på toppen när vi kommer fram till Jeep-dunkarna. Vi trängs med killarna på en liten stig, vi får be dem att gå åt sidan då Hilde sätter ett högt tempo. Vi ställer ner dem och kommer till en nerförsbacke, jag har energi, tar några steg för att börja springa om Hilde, hon ser mig och ökar. Vi tar oss ner till stenblock som ska släpas i kedjor på en grusplan, Jørgen peppar oss, Hilde är klar först, jag är henne tätt i ryggen.

Nu löper vi länge och jag kämpar med andningen, ”är jag så sjukt dåligt tränad?” hinner jag tänka innan jag slår bort tanken ”det är för att du tar i Karin”. Senare får jag veta att Hilde går i exakt samma tankar, vi pushade varandra till vårt absolut yttersta, då gör det ont, det gör riktigt ont.

IMG_8821

Vi kommer ner till eventområdet och Spinning wheels, rampen, eldhindret och ett näthinder till, Hilde håller ledningen med ca 50 meter. Följt av mycket löpning i terräng uppför och nedför, jag har håll och tvingas sakta ner för att få ordning på andningen. Hilde har drygat ut ledningen till ca 100meter. När jag kommer ner till Thor hindret där man skulle dra i ett snöre med en Kettlebell i slutet så ser jag Hilde hänger hela sin kroppstyngd för att få upp Kettlebellen. ”Det där kan inte stämma” tänker jag. Jag skriker till funktionären ”är det bara en vikt?”. ”Nej, den lätta är på andra sidan”. Hilde skriker: ”det måste du säga till om innan!!” Jag värderar ska jag också ta killvikten eller ska jag ta den som är ämnad för tjejerna. Hilde är nästan klar med hindret och jag väljer tjejvikten, jag är klar snabbt. Om inte det var nog springer Hilde därefter åt fel håll och jag får vägleda henne rätt, hon springer iväg framför mig.

IMG_8722

Vi springer fram till repklättringen, eller vad man nu ska kalla den. De hade bytt ut det vanliga repet mot ett stenhårt, tjockt rep som inte gick att göra det klassiska fotlåset på. Jag går upp för repet med i stort sett bara armarna och får pump i mina biceps 😉

V springer tillsammans mot den långa monkeybaren där jag får drygat ut ledningen. Därefter containern fylld med isbitar där vi ska under ett plank, brain freeze, precis när jag hade börjat bli varm igen så var jag iskall igen. Jag har en ledning mot Hilde när det nu kommer en lång sträcka med löpning. Vi kommer till en spann med grus som ska bäras, jag har ett fruktansvärt håll och jag har svårt att hålla tempot. Jag får upp spannen på ena axeln och försöker springa, då hör jag att Hilde närmar sig igen. Vi släpper spannen och magen knyter sig, jag joggar och då gör hon det, sprintar om mig i uppförsbacken med pigga ben, psykar mig. Jag tittar upp och ser att hon går lite längre upp och tänker ”jag ser dig Hilde ;)”. Hon drygar ut ledningen till mig och hon är först ner för ”sliden” i Bragebacken. Jag glider snabbt ner i ett obehagligt tempo och får tvål i ögonen, tvingas vränga på min tröja och torka ögonen, gång på gång. Ser nu suddit på mitt höger öga samtidigt som jag ska gå under en massa hinder. Blades/felvända väggar och jag ser inte Hilde, men jag vet vilket hinder som snart kommer, snart tar jag tid på henne och fortsätter målinriktat.

IMG_8822

Hilde är klar med Atlasstenen precis när jag kommer dit, ser inte vilken sten hon hade och jag skriker innan jag är framme. ”50kg stenen, vart är den?” Ingen svarar, jag upprepar frågan frustrerat, inget svar. Jag börjar leta efter en mindre sten, tror mig hitta en, frågar om det är en 50kgs sten och funktionären svarar ”Ja, men du får gärna ta en 80kg om du vill”. Vansinnig riktar jag ilskan mot stenen och börjar försöka få upp den, det går inte, den är alldeles för tung. Jag upprepar frågan för tredje gången ”är detta en  50kgs sten?” och får ett ja igen. Jag snurrar på stenen och får tillslut upp siffran 80. ”Det är ju 80kg, vart är 50 stenen!!!!” Nu kokar jag. Tittar desperat runt omkring mig, då skriker min vän Åsa på mig, ”här Karin, här är 50kg”. Jag springer dit och kastar upp stenen i en rörelse och hinner precis lägga upp den på tunnan innan jag sprintar iväg mot Hilde. I ca 300 meter ”sprintar” jag så fort det går, jag känner ingenting i början, jag är vansinnig. Då kommer den, mjölksyran, ”forsätt bara Karin, nu är det så nära”, Hilde tittar bak på mig, ökar lite, jag ökar också. En cykel kommer upp bredvid mig, peppar, jag hinner inte kolla vem det är, fokuserar bara på väggen framför mig (det visade sig vara Mathias Borg :)). Jag närmar mig, jag vet att jag är snabbare upp för väggen, jag kan fortfarande ta henne. Hilde är uppe på väggen före mig, jag är tätt bakom henne, hon är nere först, jag är ännu närmre nu. Vi sprintar mot elhindret som vi bägge två hade tänkt skippa (det var ett valfritt alternativ), hon är först, saktar ner aningen, nu är jag så nära men målet ännu närmre och Hilde korsar mållinjen 2 sekunder före mig.

IMG_8710

Vilket lopp. Så galet roligt, hinderbana när det är som bäst. Ja, jag är supernöjd med min andraplats. Det är helt klart surt med atlasstenen men Hilde fick dra en killvikt tidigare i loppet så jag är inte bitter. Jag tar med mig vetskapen att detta är en bana som inte är till min fördel men lyckas att pusha mig lååååångt över min komfortzon och jobba extra hårt på min svagheter. Jag lyckas hålla lågan uppe hela loppet, inte ge upp när det ser omöjligt ut. Jag förlorar hellre med 2 sekunder än 2 minuter, då vet jag att vi är på samma nivå och nästa gång är det jag som vinner. Självklart är 2 sekunder så otroligt lite och så mycket jag hade kunnat gör annorlunda för att få de 2 sekunderna på min sida, men det hade Hilde också kunnat göra. Nu tar jag med mig den här känslan, glöden till en bana med tekniska hinder så jag får lite försprång i löpningen 😉

Ett svar till “TOUGH VIKING Slottskogen 22 april 2017”

  1. Stod vid mållinjen och såg er fight! Höll på att skrika mig hes!! Kul läsning! Jag har adrenalinpåslag nu!!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.