2016

2016 – Året då allt hände på en gång.

 

Citerar mig själv från april 2016:

”Efter Toughest-finalen och VM förra året var jag helt slut. Jag hade under tiden som jag tävlade skrivit min c-uppsats, gått på annan undervisning och jobbat samtidigt. På alla håll krävdes det ett mentalt fokus, målmedvetenhet och driv från min sida där jag på alla plan skulle prestera mitt bästa. Detta är vanligtvis min styrka men det blev tillslut för mycket, jag klarade mig hela vägen in i mål på tävlingsfronten men skolan blev lidande. Skolan som jag investerat så mycket tid, pengar och energi på, hamnade längst ner på prioritetlistan. När jag väl var klar med tävlandet för säsongen och adrenalinet hade lagt sig så tyckte jag inte att det var värt det. Saker hände under tävlingssäsongen som gjorde att jag tappade suget, jag behövde en paus och sortera ut mina prioriteringar. Jag kände direkt att jag inte ville tävla på ett tag (som säkert många känner när säsongen är slut), men jag ville ändå förbereda mig för dagen då jag ville göra det igen och istället fokusera på det jag älskar mest med att tävla, träningen.”

 ”Efter månader med plugg, träning, tid med Oscar och Dante så börjar frustrationen att suddas ut och energin komma tillbaka. Acceptansen och stoltheten över säsongen 2015 har infunnit sig och jag har nästan glömt att jag inte ville tävla 2016.”

 ”Jag har lagt mycket av min träning utomhus och tillsammans med vänner. Kroppen har svarat bra på träningen, löphastighet ökar stadigt tillsammans med min styrka och tekniken på hinder blir smidigare hela tiden. Säsongsstarten närmar sig och jag är så otroligt taggad igen, jag är hungrig och trygg i min kapacitet på ett helt annat sätt än förra året. Idag är jag stark.”

 

Vad jag inte nämnde här var en fot som var allt utom bra. Jag ville inte att det skulle vara en verklighet, jag ville inte ha något att skylla på i fall det inte gick bra, alla har sina kamper, en skadad fot var min.

Året började med hög träningsmotivation och jag älskade varenda träningspass jag gjorde. Fri från tävlingar och möjligheten att träna vad jag ville, när jag ville. Långsamt började tävlingssuget komma tillbaka men fortfarande njöt jag mycket av att bara träna. Löpningen blev bara bättre och bättre tillsammans med en fot som bara blev sämre och sämre. I mitten på februari så gick det inte längre, min överansträngda hålfot sa ifrån, jag kunde inte springa mer. Jag hade undvikit min smärta alldeles för länge och tvingades nu ta ett avbrott på löpningen. I samma veva fick jag en förfrågan från Jonathan Albon om jag vill följa med och tävla i USA i mars tillsammans med han, Henriette och David. Ett erbjudande jag inte kunde säga nej till. Jag drog på mig simglasögonen och la alla mina distanspass i bassängen, intervallpass på cykeln, fortsatte med styrketräning och rehab på mina fötter.

Hemkommen från lagtävlingen i Atlanta, USA var jag mer motiverad än någonsin att börja springa igen. Stegrade löpningen, men alldeles för tidigt. I mitten på mars var jag tvungen att dra i handbromsen igen. Jag drog på mig simglasögonen varvat med spinningskorna. Om inte foten var nog så var det efter 6 månaders krångel med en visdomstand dags för operation. Motivationen och suget att tävla är större än någonsin. När jag inte får, så händer det något i mig, då är det de enda jag vill göra.

Under april och maj springer jag i stort ingenting, jag kör korta löppass för att inte tappa löpsteget sedan lägger jag resten av passen på spinningcykeln och i bassängen. Min värsta frustration har lagt sig, jag har accepterat att jag är skadad och det är så fruktansvärt energikrävande att gå runt och ha ont.

Trots bristande löpträning så gick tävlingarna på våren riktigt bra, placeringsmässigt. Känslan i kroppen sa något annat, pga bristande löpträning fick jag lätt håll, foten blev maxbelastad. Pga att jag inte kunde springa så ökade jag träningen i något desperat försök att kompensera den bristande löpningen och resultatet blev att jag var trött i kroppen på tävlingarna. Det lustiga när jag sitter och skriver detta så fattar jag hur det låter men detta var mitt sätt att hantera min skada på.

I mitten på juni och starten på en tävlingsfri period så vänder det äntligen med foten. Jag kan börja löpträna igen, stegra det långsamt. I samband med detta tar jag examen, nu har jag endast jobb och träning att tänka på. Sommaren fylls av bra träning och rehab. I september är jag hungrig på revansch, revansch på mig själv, jag jagade en go känsla i kroppen. Första loppet, Toughest i Oslo fick jag den och i stort sett alla tävlingar på hösten var kroppen med mig. Jag hade känningar i foten men den stoppade mig inte. Foten är oftast som bäst under tävlingssäsong då man tar det lugnt med träning efter och innan tävlingarna, mängden minskar.

Så hur var då känslan i slutet på säsongen 2016. SUPERTAGGAD. Säsongen 2016 gick över all förväntan, med en fot som jag knappt kunde belasta i våras till att nu stå med två tourvinster och tre VM-medaljer. I oktober kändes foten riktigt bra och det enda jag ville göra var att träna inför 2017. Jag är hungrig, glad och energin är på topp. Livet går inte spikrakt uppåt, det gäller bara att hålla huvudet högt när det svajar, det kommer vända.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s