OCR Sprint Challenge 22 oktober 2016

Det har gått en vecka sedan jag sprang 15km och över 900 höjdmetrar i Kanada, 6 dagar sedan team-eventet med Anna och Sara. Jag har vilat sedan dess, framförallt mentalt, inga förberedelser, inget livspussel för att få ihop träningen, utan njutit. Jag har jobbat, lagt mitt fokus på mina patienter och elever. Så när lördagen närmade sig så kan jag inte påstå att jag var supersugen på att dra på mig tävlingshatten igen. Jag ändrade mitt fokus till ett att se tävlingen som ett träningspass och jag blev genast mer sugen på köra. Medveten om att jag älskar att köra Military Fitness tävlingar vanligtvis stärkte suget och motivationen till att köra.

img_0005

Military Fitness är arrangören till tävlingen och de förändrar sitt format till varje event. Deras röda tråd är dock alltid: många hinder, inte så avancerade hinder, alla ska kunna genomföra tävlingen och inga straffrundor; eliten ska klara alla hinder. Deras tävlingar påminner mycket om militärhinderbana (så som jag tänker att de är uppbyggda), inte så långa löpsträckor, packat med hinder och det ska vara jobbigt. Sprint Challenge var upplagd så att man skulle springa en bana på 1800 meter med 50 hinder, 3 gånger. Från din första start hade du 30 minuter till nästa start, jag sprang första varvet på 18,20 och fick därmed vila nästan 12 minuter till nästa start osv. Den som hade lägst tid totalt, vann.

img_0019

På lördagen var det regn, rusk och kallt. Jag hade på mig långa byxor och tröja för första gången sedan i april. Jag var superlugn innan start och såg fram emot att få springa av mig. Loppet sattes igång och vi sprintade 100 meter till sandsäckar som skulle bäras upp och ner för en backe. Det här loppet hade jag bestämt mig för att springa vid alla bärhinder och försöka hålla uppe farten till och från hinder. Nu kommer det en hinderintensiv del: trappor, över, krypa under ett nät, över ett pank, överunder-över-under-över-under, över ett plank och allt det jag precis nämnt; en gång till, samt bära en säck upp för ett ”ställningstorn” och sedan över ett plank. Allt detta på ca 150 meter. Den riktiga utmaningen var dock att vi alla har gjort de här hindren förut men idag var allt glashalt i och med regnet. Vi var tvungna att fokusera till 100 procent för att inte göra misstag, skada oss, misstag som hade gjorts 10 minuter före oss av flera utav herrarna, tyvärr.

img_0007

Nu får vi sträcka ut benen, en stund, några kryphinder bryter löpningen igen. Repklättring ner för ett berg och tillbaka upp igen. En liten bit löpning igen, ”sprang jag fel nu”, jag vänder mig om för att se om det fanns något annat alternativ, nej, vänder mig igen, forsätter springa, snubblar på en tuva, ramlar i backen, hör mamma skrika till bredvid banan. Ställer mig upp igen och fortsätter springa. Balanshinder, väggar, över-under-över-under, klättring, monkeybars, väggar, väggar, väggar, krypning, klättring, krypning och mycket, mycket mer. Det är jobbigt med hinderbana, pulsen går upp, du börjar bli trött och du tvingas sänka tempot. Hur mycket ska du sänka? Det är väldigt lätt när det är så många hinder att jag drar ner på tempot för det känns som det går inte fortare ändå utan jag slösar bara energi. Men banan är kort, jag ska ta ut mig, tvingar mig själv att göra de energikrävande teknikerna, de går fortare, jag orkar det. Däremot är det bara 6 dagar sedan jag sprang VM, 6 dagar sedan jag fullständigt tömde kroppen på alla krafter jag hade. Sedan dess har jag vilat och idag vill jag absolut inte ta några risker att skada mig. Hindren är hala och jag vill inte hoppa från några höga höjder. Jag tränar istället på att försöka ta mig fram snabbt på andra sätt.

img_0015

Jag kommer fram till rampen, det regnar, rampen är blöt. ”Spring hela vägen upp för rampen nu Karin, försök inte hoppa sista biten” tänker jag för mig själv. Sagt och gjort, inga problem, hade klockrent grepp. Avslutande hindret var återigen att bära en säck ca 100 meter upp för en brant backe och ner igen. Jag tvingar mig själv att springa hela vägen, oavsett hur långsamt det går så tvingar jag mig själv. Jag är först över mållinjen på 18 minuter och 20 sekunder.

Det var väldigt svårt att veta hur hårt jag skulle gå ut. Försökte pusha mig själv att fortsätta framåt hela tiden utan att sprinta. Inte förrän sista varvet vågade jag öka tempot, jag lyckades vara väldigt jämn alla tre lopp. 18.20, 18.20, 18.01 sprang jag på och kände ändå efter att jag hade kunnat springa snabbare, men det är svårt att veta innan man känner sig trygg i formatet. Superkul event i nytt format, välgjord bana med engagerade funktionärer. Vill ni testa en hinderbana som är maxat med hinder och mindre löpning kan jag gott rekommendera Military Fitness 🙂

img_0001

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.