OCR World Championships team 16 oktober 2016

Dag 3.

Ett silver och ett brons på VM hittills. Jag känner att jag har lämnat allt på banan i två dagar. Jag känner ingen press inför lagtävlingen, jag ser den som ett kul slut på en bra helg, där vi som individuella idrottare får slås samman och för en gångs skull tävla i lag. Alla andra dagar på året så är vi konkurrenter på tävlingarna men idag ska lyfta fram varandras styrkor och samarbeta. Det är ett väldigt fint och kul sätt att avsluta en intensiv säsong och VM.

img_0039

Med det sagt så var alla tre; jag, Anna Svensson och Sara Trolte riktigt sugna på att göra vårt bästa och se vart det kunde placera oss. Vi visste att gör vi en bra tävling så blir det en pallplats, frågan är bara vilken av dem. Tävlingen är uppdelad i tre delar: löpning, styrka och teknik. Där man ska springa varsin del som man anser passar en atlet bäst. Vi är alla hinderbaneatleter som är vana vid och tränar väldigt varierat, vana vid att agera som kameleonter. Trots det så har vi alla olika styrkor och det blev ganska enkelt för oss att välja våra delar. Anna är den mest löpstarka, Sara är vår starka traktor och jag den mest tekniska på hinder. Skillnaden mellan oss är inte stor, men nu är det en sprintsträcka per person, det är VM och sträckorna ska spetsas till det yttersta.

580803750db4cb8411f7a15f-p

Vi är på plats tidigt och tittar på de delar av banan som är i eventområdet. Anna ska starta med ca 2,5km löpning, 200 höjdmetrar (nu höftar jag) med ca 5 hinder, därefter ska hon byta med mig som ska göra platinumriggen. Efter det byter jag med Sara som ska gå med Wreck-bagen upp för hela skidbacken 800 meter totalt och ca 200 höjdmetrar, alltså dubbla sträckan mot vad vi gjort på 3 och 15kms-banan. Sedan ska jag löpa sista sträckan på ca 800 meter, 6 hinder; samma bana och hinder som jag sprungit två gånger tidigare på fredagen och lördagen.

580806160db4cb8411f7a20a-p

Hittills på VM har det varit strålande sol och värme. Inte sista dagen. Precis innan herrarnas start så öppnar himlen sig. En redan lerig skidbacke blir ännu lerigare. Grepphinder blir nu glashala och grepp på träytor är i stort sett obefintligt. Herrarna är i väg 09.06, sex minuter senare än planerat.  Jag och Sara ska inte springa förstasträckan så vi är lugna, lite för lugna. Tyvärr under VM generellt så blev de flesta tävlingar och prisceremonier försenade. Detta tillsammans med herrarnas försenade start så räknade vi med att vår också skulle bli det. Vi lunkar runt en stund och väntar på att se herrarna göra sitt första byte. Vår start var planerad att gå 09.15. 09.11 börjar Anna bli stressad och tycker att vi ändå borde gå in till lobbyn som man väntar i innan man går ut i startfållan. Starten låg lite avsides och man såg den endast om man gick dit för att se den. Vi står inne i lobbyn och väntar på att Anna ska bli utkallad, det är mycket folk där som värmer upp och stretchar. Då kommer Isabelle Englund, tar tag i Anna, ”vad gör du här Anna? Starten har gått!”. Jag tittar på henne och säger ”det där är ett sjukt dåligt skämt”. ”Nej, på riktigt, starten har gått”. Jag hinner tänka, fan också, vi missade lagtävlingen på VM, så tråkigt. ”Undra om vi ska köra för skoj skull i nästa”… Jag hinner inte avsluta mina tankar innan Anna har slängt av sig sin överdragströja, springer ut ur lobbyn, jag och Sara springer efter henne för att se vad hon gör. Anna rundar startfållan, springer ensam över startlinjen och de sista tjejerna har hunnit runda sista kullen och försvinna.

580803880db4cb8411f7a163-p

FAN FAN FAN!! Jag är helt j*äkla vansinnig på mig själv. Hur kan man missa en start på VM!? Hur kunde vi vara så naiva och gissa att en start blir uppskjuten. Sara är den stabila och lugnar mig, ”nu fokuserar vi om, vi kan vara arga sen”. Den som verkligen fick den tuffa uppgiften var Anna. Fullständigt oförberedd fick hon sprinta in i en startfålla, starta loppet ca 1 minut efter alla andra och börja springa om tjejer direkt. Anna var supertaggad innan loppet att försöka hänga med Lindsey Webster så länge det gick, istället fick hon se henne längst upp i backen med en hel minuts försprång. Vilket jobb hon gjorde, hon tappade inte huvudet en enda gång utan tuggade på i sin sträcka och bytte av till mig tillslut som 7a tätt efter 5an och 6an. Adrenalinet kokar i kroppen, jag tar emot chippet från Anna, stoppar den i sportBHn och sprintar till Platinumriggen. Väl där inser jag att dem ändrat den i sista sekunden, färre ringar, fler repstumpar. Regnet forsar ner över oss, riggen är glashal, jag kan inte svinga mig fram, tvingas lugna ner mig, adrenalinet hjälper inte nu. ”NEJ”, hör jag bredvid mig, Isabelle Englund trillar ner. Händerna skakar av stressen och jag får ta ett djupt andetag. Tar mig tillslut metodiskt igenom som 5a och klättrar upp till Sara och vi växlar chippet. Sara sprintar bort till Wreck-bagen, lägger den på ryggen och börjar sin promenad upp för den 400 meter långa backen i leran. Anna möter upp mig, hon är nöjd med sin löpning. Hon var glad att hon hade chippet på sig innan starten, det tänkte hon inte på i stressen förrän hon skulle växlade med mig.

Anna går upp för backen för att möta och peppa Sara. Feya Stenning kommer ner för backen långsamt, balanserande för att inte ramla i leran. I sista femtedelen så ser vi Annika från team Icebug (Siri och Linnea) springa ner för backen, i leran, i ett galet högt tempo och kommer ikapp Feya. De växlar till Siri och Nicole samtidigt. Då kommer Sara ner för backen, som 3a, hon har gått om 2 tjejer innan hon växlar till mig.

img_0013

Adrenalinet sprider sig i kroppen igen och jag sprintar till första hindret, väggen, gör det snabbt. Nu ska jag löpa ca 200 meter i träs och lera, då inser jag hur fort jag springer. Mjölksyran kommer som en smäll i ansiktet och jag inser hur mycket jag tagit ut mig de två tidigare dagarna. Jag drar ner på tempot tillräckligt mycket för att bli av med den värsta mjölksyran. Tar mig ann två hinder, då hör jag Siris namn i högtalarna och inser att dem gått i mål. ”Vi ligger fortfarande trea, vi ska behålla pallplatsen”. Då kommer jag till de sista grepphindren och inser igen hur mycket jag har tagit ut mig de två tidigare dagarna. Detta i kombination med regnet gör hindren snorhala och jag tvingas att ta det långsamt för att hålla mig kvar. Underarmarna skriker men jag vägrar släppa taget, jag vägrar att göra Sara och Anna besviken. Jag klarar det i sista sekunden.

Väggen: det sista hindret som vi nu ska göra tillsammans. Vi hade en plan, jag ställer mig med ryggen mot väggen, Anna hjälper Sara att klättra upp på mina axlar för att nå kanten. Anna gör detsamma, nu är det bara jag kvar. Sara hänger i kanten så jag kan nå hennes fot. Jag tar tag i den och försöker få upp mina fötter mot väggen, omöjligt, det är för halt. Jag backar, tar sats, springer mot väggen, får tag om Saras fot och får upp mina fötter mot väggen. Här fastnar jag. Jag har pump i min underarmar och kan inte ta mig vidare. Jag når inte repet som hänger ner och jag når inte Anna. Då händer det. Sara drar mig högre upp på väggen genom att göra en hamstrings-curl, alltså böjer på knät. Nu når jag Annas hand som vägleder min till repet. Nu har jag möjlighet att dra mig upp själv och vi är snart klara med väggen och springer tillsammans över mållinjen.

img_0037

Jag som var sist ut och hade översikt innan sista bytet mellan Sara och mig visste att vi låg på en tredjeplats. Sara och Anna hade köttat sina sträckor, inte hunnit reflektera över vår placering, inser när vi kommit i mål att vi kommit trea, glädjen var stor. För en stund. Frustrationen kom snabbt tillbaka igen. Team Icebug kom in 1 minut 40 sekunder i mål före oss, det lugnar oss lite, så långt efter startade vi inte. USA/Kanada kom in 1 minut före oss, den placeringen hade vi kunnat ta. Vi kände alla tre att vi gjorde allt, att vi gjorde ett så bra lopp vi hade kunnat göra. Men tanken uppstår ändå, vad hade hänt om Anna hade sprungit sida vid sida mot Lindsay och Linnea, Sara med Feya och Annika och jag mot Siri och Nicole. En enorm besvikelse är oundviklig över vårt misstag, vi har alla tre lagt så många timmar och ett enormt engagemang för att öka alla förutsättningar för att prestera vårt max vid rätt tillfälle. Ett sådant här misstag är inte okej.

Med det sagt så kom vi trea, trots vårt sjukt onödiga misstag och med det är vi supernöjda. Vi tappade aldrig huvudet under loppet, ingen av oss, vi gav vårt allt. ALLT kan hända under ett hinderbanelopp, ge ALDRIG upp, det är jag ett levande bevis på TVÅ gånger under ett världsmästerskap. Två gånger fortsatte jag att pusha hela vägen in i mål trots att jag tvivlade på att det skulle göra någon skillnad. Tro på att det omöjliga är möjligt.

img_0026

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.