OCR World Championships 15km 15 oktober 2016

DAG 2.

Fortfarande ingen nervositet. Ett lugn infann sig när jag vann ett VM silver dagen innan, en känsla av att oavsett så har jag presterat på en tävling. Även idag får jag i mig massor med frukost, något jag inte brukar kunna inför tävling. Jag har massor med energi och ser fram emot att släppa lös mina ben i Blue Mountains fina terräng. Tanken att jag skulle vara sliten från dagen innan slår mig inte ens, jag tycker det ska bli riktigt kul att springa mot världens bästa hinderbanelöperskor, det är en ära att få möjligheten att göra just detta.

img_0006

På VM vill jag inte titta för mycket på hindren, jag gillar att inte veta vad som kommer, det är hinderbana för mig. Att vara förberedd på det okända, att möta och besegra hinder som ställs framför dig. På Toughest behöver man göra en plan för fastlane eller easylane, det behövs inte på VM. Starten går och jag visste att några utav tjejerna skulle hålla ett högt tempo tidigt. Förra året joggade jag ut ur startfållan, i år ville jag hänga med ett tag, inte max men inte låta dem komma iväg för långt. Vår start blev uppskjuten med 20 minuter pga att herrarna hade fastnat på något hinder, ”något måste ha hänt tänker jag och slår bort tanken”.

När vi kommer till samma hinder förstår jag. Jag är ca 15 sekunder efter första tjejen, vi springer upp för en backe i gräs, jag ser en liten ramp framför mig. På sidan om rampen klättrar Freya från England upp med hjälp av kanten, ”va fan”, tänker jag. Då hör jag funktionärerna skrika, ”det är okej att använda kanten”. Jag vet inte hur många tjejer som startade i eliten, 100 kanske, alla tjejer står nu still framför ett enda hinder. Jag tänker ”jag tänker då inte använda kanten på sidan”. Tar sats i leran, kommer kanske två steg, halkar innan och på rampen. ”Det här kommer aldrig gå”. Stressad, panikslagen tittar jag mig omkring, alla tjejer trängs på vänster sidan där nu Freya har kommit över rampen och nästa tjej börjar att ta sig upp på SIFO kanten. Högerkanten är nu ledig, jag testar på den, inte en chans, den är för lerig, jag halkar ner igen. Paniken sprider sig i hela kroppen, ”ska mitt VM sluta efter 500 meter”. Jag försöker rakt upp på rampen igen, inte ens nära. Nu har fyra tjejer kommit över kanten och det har gått ca 2 minuter sedan Freya kom över. Vansinnig så börjar jag ta bort lera under mina skor, tittar på marken och ser en liten grusstig, ”om jag ska klara rampen så är det här”. Anna Svensson kommer över rampen mha SIFO kanten, jag och Sara hejar på henne, en svenska som är över i alla fall. Jag testar rakt upp, missar kanten precis, ”okej, det här kommer gå”. Jag och Sara Trolte tittar på varandra, det här måste vi bara lösa. Siri är 6e tjej över rampen mha sidokanten. Jag tar sats och når den övre kanten precis, JAG KLARADE DET. Jag rullar ut på nätet framför rampen, då ser jag Saras ansikte sticka upp från rampen, hon klarade det också, ”skönt”, alla fyra är med. Jag har nu ca 3 minuter efter Freya.

14707984_1812322925651412_6145930346238238794_o

Nu kommer ilskan, jag är helt j*kla vansinnig. HUR kan dem släppa ett hinder där endast en kan komma upp i taget som tar ca 30 sekunder per person. Den som skrek högst, den som tog plats använde kanten på sidan först och det är ju såklart de snabbaste löparna.
Nu kommer ilskan mot mig själv, VARFÖR låter jag mig påverkas av alla runt omkring mig. VARFÖR blir jag så stressad att jag får tunnelseende, att jag inte analyserar min omgivning utan bara springer runt som en yr höna. Hade jag tittat omkring mig direkt så hade jag sett vart det var minst lera, vart den största sannolikheten att komma upp för rampen var. VARFÖR gick jag inte på min första känsla att ”det här klarar DU om någon Karin”.

Lågan i mig tändes. Jag skulle då inte förlora en enda placering på den här tävlingen pga ett skit hinder. Backen fortsätter uppför, jag, Sara och Siri springer ihop. Mitt första mål blir att springa om Anna, hon är ca 1 minut framför mig, hon tuggar på uppför. Väl uppe så har jag tagit in lite tid på henne, då planar terrängen lite och jag springer om henne. Snart är vi hela vägen nere i dalen igen och då hör jag att många skriker Faye Stennings namn. Jag kommer fram till Dragons backen och där står hon, hon vågar inte hoppa. Jag hoppar direkt och springer vidare som 5a. Jag inser att håller jag detta så når jag mitt mål, topp 5, och fortsätter, upp upp upp igen för skidbacken innan vi ska ner igen.

Halvvägs ner för backen så skriker de i botten ett annat namn, mitt. ”Hur kan de se att det är jag redan”, ännu fler skriker, det ekar i dalen, jag ryser i hela kroppen och kan inte låta bli at le. Jag tar mig igenom platinumriggen och tror vi sprang till wreckbag-carry efter!? Jag plockar upp den och tittar uppåt, då ser jag den röda tröjan, ”är det Susanna?”. Susanna vann Spartan VM för två veckor sedan. Susanna sprang Spartan EM i somras i Skottland på 20km, hon vann över mig med nästan 40 minuter då, visst jag var sjuk och tog det lugnt, men ändå. Efter halva banan och med ett försprång över det där andra hindret så ser jag henne nu framför mig. Jag får ny energi. Men, ”är inte det Freya också”, Freya som var först över rampen 500 meter in i loppet, Freya som vann över mig i Oslo för en månad sedan. Energin rusar i kroppen när jag sätter en fot framför den andra. Jag påminns om hur mycket jag svettades dagen innan på exakt samma ställe, det rinner ner i ögonen och jag får tippa pannan ner mot marken medan dropparna fortsätter neråt. Tanken slår mig att jag inte ens tänkt på att benen borde kännas slitna efter gårdagens mjölksyrafest, jag slår snabbt bort tanken, det är inte dags att känna efter nu. Vi lägger ifrån oss wreckbagsen och självklart ska vi nu upp igen. Jag ser Susanna framför mig hela tiden.

Då kommer vi fram till hinderdelen uppe på toppen, jag närmar mig. På den låga Platinumriggen går jag om både Susanna och Freya, det var sista gången jag såg Freya, jag ligger nu trea. Sätt fart nu Karin! Men det tar inte lång tid innan jag hör henne, Susanna. Nerför är hon galet snabb, jag har inte ens chans, så fort jag försöker släppa benen så får jag håll. Men jag känner mig lugn, jag är glad att inte hållet kom förrän efter 12km, en fjärde plats på VM är inte dumt, jag kan inte göra mer än mitt bästa.

14715008_1806271016256081_7149227077901074442_o

Då kommer jag in på eventområdet igen, 700 meter från mål. Per från Toughest möter upp mig. Han skriker: ”du är två minuter från tredje platsen, du kan ta henne, KÖR NU!” Okej, tänker jag, jag tror det är lite väl mycket men jag försöker”. Per springer med mig, han ger mig inte en chans till att slappna av. Monkeybars, jag hör hur Per skriker, FAN, bredvid mig och jag sneglar på han och ser att han ramlat i leran, ”snyggt Per” hinner jag skrika till han innan jag är klar med hindret. Sternum-checkern, Han springer fortfarande och peppar mig. Jag hör Fredrik Bergo.

img_0014

Jag skyndar mig kontrollerat genom hindren, då ser jag henne på nästsista hindret, löper mot henne, hör hur alla skriker NOO till mig och pekar vänster. Jag höll på att missa ett hinder i stressen. Blir lite besviken, hur ska jag hinna nu? Gör hindret så fort jag kan och kommer fram till det hindret som Susanna är på. Det är tre delar, trillar du ner från en av de så måste du börja från början, hon är på sista när jag sätter handen i del nummer ett. Jag sätter fart, då händer det. Då händer det som hände mig året innan. 2015 så kom jag ikapp tredje tjejen när jag låg fyra på nästsista hindret. Jag skyndade mig igenom det långa hindret 2015 för att ha en chans på tredje platsen, jag trillade då ner på sista delen av hindret och missade tredje platsen precis.

Men INTE 2016. 2016 var det Susanna som ramlade ner på sista delen av det nästsista hindret och tvingas börja om från början. Om jag bara klarar det här hindret så har jag det, då är det bara den sista väggen kvar och tredjeplatsen är min, och det gör jag.

Vad ska jag säga om loppet. Jag är stolt. Jag är så sjukt stolt över hur långt jag har kommit det här året. Hur jag trots studier, jobb och en elitsatsning samtidigt lyckats hamna på pallplats på VM. Trots extrem bristande motivation efter förra säsongen lyckats vända negativa tankar till min fördel. Vilken lycka jag har som har så fantastiska människor runt omkring mig som gjort detta möjligt. Vilken ära det är att få vara del i en sport med så fantastiska utövare. Vi skapar en otroligt underhållande, spännande sport och tävling men kramas ändå alltid efter loppen. Det skapar en större upplevelse än vad en pallplats gör, man är del av någonting större. Vilken ära det är att få bli kallad för inspiration, jag vet själv hur mycket en inspiration betyder och kan påverka. Jag försöker att vara ärlig mot mig själv och människor runt omkring mig. Vi är en del av en ny sport, vi är sporten, vi är regelboken och vi har alla ett ansvar att visa den bästa sidan av den. Vi är sportens framtid, vi skapar den, alla utövare. Fortsätt att vara så fantastiska som ni är och sprid sportsmanship, det gör den här sporten unik.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s