TOUGHEST Umeå 17 september 2016

För 2 veckor sedan låg jag i fosterställning efter att ha kämpat mig upp för Holmenkollens skidbackar och nu väntar Umeås stigar och lera. Det gillar jag med Toughest tävlingar, ingen är den andra lik. Malmö: platt, sand och vatten. Stockholm: backar och terräng. Oslo: backar och vatten, och nu Umeå: platt och terräng. Det som förenar dem alla är Toughest hinder som ständigt förändras och utmanar oss atleter.

img_0014
foto: mateography.com

Jag hade en bra känsla i Oslo och den sitter fortfarande i, ingen större smärta i foten och formen känns bra. Efter att ha gått/joggat runt banan på fredagen så visste jag att det här vinner jag imorgon. Som vanligt har jag svårt att få i mig frukost på morgonen men känner lugnet i det då jag åt två luncher och två middagar dagen innan 😀 Under uppvärmningen känner jag mig lite trött i kroppen men tänker bort det.

img_0015
foto: mateography.com

Jag satte upp samma strategi för mig själv som i Oslo, ”släpp inte någon utav de löpstarka tjejerna för långt framför dig”. Starten går och vi möts direkt av ett A-hinder, längst upp på det flyger ett par fötter förbi mig till höger, Siri gjorde en kullerbytta över och är först klar med hindret. Jag ligger två meter bakom henne och jag vet att det kommer snart en liten stig snart så jag springer om henne innan det blir för tajt. Vi möts av en del av Toughest standardhinder och efter 1km springer Hilde om mig, inte helt oväntat. Hon sätter en bra fart framåt men jag håller mig lugn, det är tidigt i loppet. Hilde kommer fram till Swing-walken och är klar med den lätta banan när jag startar på fast-lane. Jag gillar verkligen det hindret, jag blir bara bättre och bättre på det och testar lite olika tekniker varje lopp. Hilde är ut från hindret först och sätter fart på löpningen igen.

img_0017
foto: mateography.com

(Trots att jag gick banan en gång på fredagen, körde loppet och dessutom joggade ner ett varv till så kan jag inte riktigt komma ihåg ordningen på allt som hände. Så ursäktar om jag blandar ihop det lite :D)

Nu går vi in på andra loopen som består av mycket löpning, ett stort träsk som Hilde är snabbt igenom med sina lätta steg, hon drygar ut ledningen. Vi möter hinder som traverse-wall, ring-slide, irish-table, väggar, step-up, sternum-checker, spinning-wheels och jag tar in lite tid igen men Hilde leder med 30-40 sekunder nu. Vi har nu löpt över 4km och nu ser jag ringarna framför mig. Hilde går på fastlanen, det ser bra ut, men, shit, på fjärde ringen tappar hon taget. ”Nu har du din chans Karin” och jag tar den. Jag försöker springa så fort jag orkar utan att gå in i väggen.

Processed with Snapseed.
bild från varv 2 (tror inte jag log en enda gång under själva tävlingen :))

Jag kommer fram till Jeep-dunkarna, man ska bära två dunkar på 20kg vardera igenom en liten bmx-bana och när jag är klar med den så möter jag Anna och Hilde som ska starta med hindret, jag har en ledning på ca 45 sekunder. Direkt efter dunkarna så kommer jag fram till pegwalken, där jag ska hålla i två träpinnar och förflytta mig sidleds mha av dem. Jag skakar ur armarna och tar mig fram sjukt långsamt men jag har fått ner flåset och benen har fått vila. Jag sätter fart igen efter hindret. Jag närmar mig eventområdet igen och platinumriggen där jag kör fastlanen lugnt och metodiskt och klarar den. Nu vet jag att jag har klarat alla hinder där misstag lätt görs, hinder som man lätt tappar den där sista greppstyrkan, nu är det bara att tugga fram i löpningen.

Jag tar mig genom mudland som skruvar upp pulsen rejält och springer mot ninja-jumpsen, andas ett andetag innan jag sprintar över. Tror att nu ska jag få andas lite, då kommer jag fram till välta-däck hindret som var extra långt idag. Här intalar jag mig bara att fortsätta, stanna inte, då hinner du känna efter. Andreas från Toughest peppar från sidan och jag får ny energi. Klar! Jag tar mig vidare in i skogen till ytterligare ett bär-hinder, ”hur kan man utsätta sig för detta frivilligt” tänker jag för mig själv.

Flying-monkeybar gör jag nu i sömnen men jösses vad den drar upp pulsen. Du är så fokuserad på att fånga nästa stång att du har inte tid att känna efter. Nu har jag en lång löpning framför mig och jag får verkligen anstränga mig för att inte sakta ner när jag är själv ”tänk på vilka snabba tjejer du har bakom dig, öka, det är inget att spara på nu!”. Laxtrappan, den enda fastlanen jag inte tog och jag börjar på repklättringen och sedan sista krypningen innan jag löper in på eventområdet. Jag tar mig igenom Dragonsback innan jag springer den sista loopen in mot rampen. Nu vågar jag att titta bak, ingen i närheten, jag passar på att gå, ”jag ska upp på första försöket”.

img_0018
foto: mateography.com

 Jag lovade mig själv under loppet att jag inte skulle glömma av hur trött och hur jobbigt det här loppet var. Det är väldigt enkelt efter ett bra genomfört lopp att man bara minns det roliga, men så är det inte, det är inte skönt att springa ett hinderbanelopp, det är inte bara att klara hinder och springa emellan, det är ett rent helvete ibland och jag är så stolt och glad över alla som kämpar sig igenom de här loppen. Den belöning man får i form av att klara det är oslagbart. När detta är sagt så var det jäkligt roligt att springa i lördags, hindren satt utan tvekan, jag satte upp en plan som var bra och jag genomförde den.

foto: Mattias Helde

Tack till er alla som stöttar mig på den här resan, ni är alla guld värda och det hade aldrig gått utan er. Tack Toughest igen för ytterligare ett lopp i världsklass.

img_0012
Topp 5 herrar och damer. Jag smet ut bakvägen 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.