TOUGHEST Oslo 3 september 2016

3 månader har gått sedan Toughest i Stockholm. Ett lopp där jag placerad mig bra men inte kändes bra. Min fotskada, plantar fasciit (slarvigt kallat hälsporre) var långt ifrån bra, jag kände mig trött i kropp och knopp. Jag lyckades på något sätt gå in och göra jobbet och ta hem en andra plats men jag var långt ifrån nöjd.

Nu var det dags för mitt tredje Toughest lopp uppe på Holmenkollen i Oslo, tre månader efter mitt lopp i Stockholm, nu med en helt annan känsla i kroppen, självsäkerhet. I tre veckor innan loppet så har foten känts bättre. Jag har kunnat slappna av i nedförsbackar, trycka på i löpningen utan att det hugger till i foten så illa att det svartnar. En lättnad, lycka och framförallt glädje till träningen är äntligen tillbaka.

På lördag morgon är jag nervös, riktigt nervös. Jag får knappt i mig någon frukost men känner mig lugn då jag fick i mig mycket mat dagen innan. Vid uppvärmningen skumpar frukosten alldeles för högt upp och impulsen att behöva kräkas är nära. I detta kaos är jag ändå lugn, min fot gör inte ont, mina ben känns pigga och jag är riktigt sugen på att se hur snabbt jag kan springa.

Starten går och jag hade bestämt mig innan för att inte släppa Henriette och Hilde för långt framför mig. Freya sticker tidigt och jag vågar inte hålla hennes tempo. Första kilometern går upp, upp och upp. Förra året startade på ett liknande sätt och jag gick då in i väggen, i år gick det bra, jag kände mig stark. Vi tar oss förbi en del standardhinder innan vi kommer tillbaka till eventområdet, då är jag 4a efter Freya, Hilde och Henriette. Jag tar fastlanen på Swing-walk och är snabbt iväg igen.

Nu ser jag inte Hilde längre, Henriette har jag några meter framför mig. Vi tar oss igenom fler standardhinder och löpning innan vi igen är tillbaka i eventområdet och Dragonsback. Här går jag om Henriette och fortsätter mot Platinumriggen där jag ser Hilde, jag väljer den vanliga banan som går relativt fort och enligt min bror har jag tagit in 50 sekunder på Hilde i området. Vi tar oss bort mot Repklättringen och Traverseväggen där jag tar in ytterligare sekunder och jag har Hilde endast 20 meter framför mig. Nu var det dags för den långa nedförsbacken som jag oroat mig för hela säsongen över hur mycket tid jag kommer förlora här pga min fot. När jag sprang Tough Viking i april i Göteborg var Hilde och jag bredvid varandra i toppen på en backe där hon sprang ifrån mig och dryga ut sin ledning med nästan 1 minut på 500 meter. Så gissa på att jag var sugen på att ta revansch och det gjorde jag, jag närmade mig henne till och med ytterligare och lyckan är ett faktum.

foto: jacquesholst.com

Vi bar stockar och simmade ca 50 meter innan det var dags för min chans att gå om Hilde: pegwalken som var en fastlane till traverseringarna. Hilde kommer fram först och väljer easy-lane och jag fast-lane. Jag tar det väldigt lugnt, försöker torka av händerna efter att ha varit i vattnet, förgäves. Andas och sätter fart. Vid ett tillfälle höll jag på att tappa taget men jag bestämde mig och klarar tillslut hindret. Då kommer jag och Hilde ut från hindret samtidigt och jag blir lite frustrerad över att inte ha vunnit mer tid men inser att hon borde vara tröttare än vad jag är. Nu kommer det en rejäl stigning och jag blir nyfiken på att se vad som kommer hända. Hon ligger bakom mig länge, men vid sista stigningen springer hon om mig med snabba steg.

Då kommer vi upp till Dips-walken och Hilde tappar på första försöket och jag springer om henne. Ett bärhinder och sedan kommer det en stigning till, men jag behåller ledningen mot Hilde. Jag kommer fram till ringarna först och passar på att vila benen i luften och sätter sedan fart. Vad jag inte ser här är att Hilde tappar och jag är nu ensam, ”sakta inte ner nu Karin, ÖKA, dryga ut det här försprånget”. Jag springer över en massa höbalar, bär jeepdunkar och jag ser nu att jag har minst en minut till, Henriette! Henriette har gått om Hilde. Jag fokuserar på mig igen och springer till nästa hinder, Flying-monkey. Mina händer är ömma och torra efter dunkarna och jag spottar i händerna, tar tag i stången och får inget grep. ”FAN” jag spottade för mycket, när ska jag lära mig, förbannad försöker jag få grep och tillslut funkar det. Klarar hindret men har slösat mycket tid i onödan.

Sternum-checker och nya hindret, ninja-jump kommer. Detta hindret var jag lite nervös över hur jag skulle klarar när jag var trött, men det var inga problem. Jag kommer fram till spinning-wheels där en kille hänger i bägge banorna samtidigt och jag blir superstressad. Skriker till han att ta en banan eller hoppa ner. Inget händer, frustrationen stiger, hinner se att det är Håkon, en kompis, han ser mig, hoppar ner och jag blir snabbt klar med hindret. Sen är det ett hinder till innan den berömda backen och nu kommer ”hållet”. Men jag är lugn, jag lider endast av det i nedförsbackar och platt löpning. Jag har ingen bakom mig och jag tar det lugn ner för backen som ta mig till botten av Holmenkollenbacken.

14207627_1110114915746247_2782669998308106990_o

Då sätter jag fart, jag ser Freya, jag fattar att jag inte kommer hinna ikapp henne, men jag vill ta in tid och jag vet att detta är Henriette och Hildes specialitet, löpning uppför. Jag sätter ganska snabbt i händerna för att hitta ett tempo som jag ska hålla. Min bror skriker på mig att öka, ”trean närmar sig”, jag tittar ner mellan mina knän och ser Hilde springa upp för backen, utan att sätta i händerna. Jag fortsätter i samma tempo, så länge du inte saktar ner så kan hon inte ta dig, Karin. Jag hör Jonathan skrika ”heja, heja” på alla möjliga språk och ler lite för mig själv och fortsätter uppåt. Då kommer det, minnet är så starkt efter att ha gjort det här två gånger tidigare, när gruset under fötterna blir cement. Nu är du nära, jag reser överkroppen och ”springer” in i mål som tvåa.

foto: jacquesholst.com

Det här var en vinst för mig på så många sätt. Jag hade inte särskilt ont i foten, i alla fall inte så den stoppade mig. Jag satte upp en plan som jag höll hela loppet. Jag tryckte på i löpningen och utmanade de andra tjejerna även här. Detta lopp avslutades inte med en ramp, en ramp som har räddat (och stoppat) mig förut. Detta lopp avslutades med det som jag anser är min svaghet inom OCR, löpning. Men detta lopp var löpningen inte min svaghet. Jag hade den andra snabbaste tiden upp för den backen av tjejerna. Hilde var 5 sekunder snabbare än mig, sen var det jag, dessutom tog jag in över 30 sekunder på Freya i den backen, 30 sekunder på 150 meter!!

14242418_1108994929191579_388107626951205142_o

Nu laddar jag om till nästa lopp i Umeå om två veckor. Finns fortfarande mycket jobb att göra och tid att spara på loppen. Jag gör en del misstag som ska bort och dessa ben kan springa ännu fortare, det vet jag. 😀

14195258_10154401171712394_7649503638958175083_o
foto: Mattias Helde
Annonser

3 thoughts on “TOUGHEST Oslo 3 september 2016

  1. Så starkt! Grattis!
    Jag beundrar er som har sån styrka/smidighet/ fart i de här loppen!
    Till Umeå ska jag och systerdotter också men vi tänker inte på ngn tid utan räknar hur många hinder vi klarar.
    Var med där för 2år sen och det var bland det roligaste jag gjort.
    Testar ett mindre ocr utanför Sundsvall i helgen som uppvärmning!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s