Spartan European Championships 24 juli 2016 Skottland, Edinburgh

Mitt i sommaren och i hårdträningen så var det dags att förbereda mig för mitt längsta lopp och löpning någonsin. Mitt första Spartan lopp, fortfarande ett hinderbanelopp men en annan arrangör, som är kända för sina tunga ”carry obstacles”, hinder där man bär olika objekt, oftast väldigt långt. Deras syn på hinder är att du har ett enda försök, missar du får du göra 30 burpees, alltså bröstet ner i backen, ställ dig upp, hoppa och klappa ovanför huvudet. Loppet skulle vara 20-24km, 30-35 hinder och 1300hm, det blev: 20km, 30-35 hinder (lite osäker på hur många det blev) och mellan 1000-1200 höjdmetrar (fått lika olika bud här).

FullSizeRender-1

Jag ställde in mig på att det här loppet inte skulle vara till min fördel då det var få hinder och många kilometer. Jag ville testa ett längre lopp innan VM i oktober och detta blev perfekt. Samma vecka som loppet var blev jag dunderförkyld med feber och halsont men blev fri från just det dagarna innan.

I startfållan ställde jag mig längst bak då jag inte skulle pusha mig för hårt pga min förkylning och tyckte det skulle bli ganska skönt att inte fightas och stressa mig fram. I skottisk anda spelade en kille säckpipa fram tills starten gick och vi dundrade fram i de skottska ängarna. Det var ca 15 grader, grått, mulet och regnet låg i luften. Vi gick igenom första vattenhindret efter ca 1km där vi skulle under en planka som låg under vattenytan och lukten av fårbajs kom som ett slag i ansiktet. Detta skulle bli ett lopp att minnas tänkte jag. Tidigt började vi springa på smala stigar och köbildning var något nytt för mig, men jag stressade inte utan tänkte att det är väl lika bra så jag inte trycker på för mycket.

 

Hinder där vi skulle bära olika objekt var dominant under hela loppet, stockar, säckar, cementklumpar, stockar med rep och den berömda ”bucket-carry”. Alltså en stor spann som vi först skulle fylla med sten upp till en gräns som fyllde ett par borrade hål som skulle vara täckta även när vi kom tillbaka. När jag kommer fram till hindret närmar sig tjejen som leder loppet slutet på hindret. ”Shit”, tänker jag. Hon var säkert 10-15 minuter före mig vid det här laget, ”det här kommer ta tid”. Och det gjorde det, ca 800meter fick vi bära en otymplig spann på ca 30-40kg (väldigt osäker på vad den vägde, men tung var den). Jag gick om en tre-fyra tjejer på den sträckan men känslan av att känna sig svagast i absolut hela världen var svår att skaka av sig. När jag skulle ställa ner min spann är det två killar som kommer tillbaka med sina, men de får inte springa vidare. De har tappat stenar på vägen, hålen är inte täckta och funktionärerna ställer dem inför ett ultimatum: gör hindret igen eller så klipper vi av chippet och ni får ingen placering i loppet. Dem var vansinniga och jag ställer mig frågan vad jag hade gjort. Jag ryser bara av tanken att behöva bära den hinken en gång till, slår bort tanken och springer ifrån deras hetsiga diskussion. Det värsta med hindret var att hinken var så stor, för att kunna bära den kramade man den hårt, pressa in den i bröstkorgen och blockerade lungorna från att expandera. Tillsammans med en långsamt stigande smärta i bröstryggen och underarmarna. Snabbast gick det för den som klarade att motstå instinkten att ställa ner hinken allt för många gånger.

Löpsträckorna bestod av löpning i ängar med högt gräs och mossa som gick antingen uppför, nedför eller längs med bergen sidleds i 20 kilometer. Loppet i sig var bra för mitt självförtroende då jag var ut från startfållan i placering 25-30, tog det lugnt i löpningen men behöll den farten hela loppet. På många hinder, framförallt de mer tekniska, sprang jag om en eller flera tjejer medan de gjorde burpees och trots min oförmåga att pressa mig själv slutade jag på en sjunde plats.

5798ad253eaa9bec3f85b420-o

Det var med blandade känslor jag sprang över mållinjen. Det kändes jobbigt att jag inte hade pressat mig till hundra procent och fick känsla direkt att jag ville göra om loppet. Jag vill alltid göra mitt bästa och så länge jag har gjort det kan jag vara nöjd, det kändes inte som jag gjorde det den här dagen. Fast det hade jag ju, efter min egen förmåga för tillfället. Utöver den känslan så blev jag överraskad hur väl jag kunde hantera den långa distansen. Innan tävlingen har jag endast ett fåtal gånger löpt längre än 15km oc 2h aldrig över 18km, så jag hade innan förkylningen ställt in mig på att detta skulle vara ett testlopp för att se hur jag klarade distansen. Den stora skillnaden på kortare lopp <8km och längre >20km (såklart beroende på arrangör) anser jag är att de kortare loppen är mycket intensivare, du har inte råd att hålla igen då loppet snart är över. På de längre känns det tvärtom, att du inte kan gå ut för hårt, då du ska hålla på ett tag, fast det handlar ju såklart om hur du tränar.

Överlag, väldigt kul tävling, alltid roligt att springa nya tävlingar, väl arrangerat, klara instruktioner, många vätske- och gel-stationer. De tekniska hindren var inget spektakulärt och lite väl många bärhinder för min smak men överlag en mycket bra tävling 🙂

Vill tacka GarminVirb som gjorde den här resan möjlig och Oscar för att du alltid stöttar mig.

FullSizeRender

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.