OCR World Championships team 18 oktober 2015

12106802_1054108557973001_1250540168690423553_n

Med blåslagna smalben och en högerbiceps som pulserar rullar jag mig ur sängen på söndag morgon. Drar sömndrucken på mig mina kompressionstight, ser att jag har blåmärken på bägge insida lår, ”det var en första”, måste vara ”Weavern”. Varje morgon inför race gör jag mina flätor i håret, inte denna morgon, jag drar på mig mössan och går ner till frukosten.

Om lördag morgon kändes kall så var det inget jämfört med söndag. Minusgraderna hänger i luften och det är trötta, slitna men glada löpare som gör sig klara på Kings Domain område. Pga kylan skjuts starten upp och vattenhinder tas bort, för vissa.

Årets teamtävling gick ut på följande. Tre personer skapar ett lag; tjejer eller tre killar, jag, Siri och Linnea. En ska vara ”löpare”, en ”stark” och en ”teknisk”. Det här var det enda vi fick veta innan racedagen. Jag och Siri diskuterar innan vem som ska ta teknik och vem som ska ta styrka. Blev ett ganska så självklart beslut då Siri är mer uthållig och snäppet bättre på tekniska hinder och jag lite starkare och uthålligare på tunga hinder. Som jag skrivit många gånger förut så har jag och Siri väldigt lika kvalitéer, men nu handlar det om en stafett där vi kan komplettera de få sekunder som ofta skiljer oss åt. Linnea är helt klart den bästa löparen av oss och tar den delen.

Linnea är först ut och springer ca 2,5-3 km terränglöpning med en del naturhinder och mindre tekniska hinder. Jag står och väntar på henne vid första bytet, vet att det är sjukt duktiga löpare som springer och vet inte riktigt hur Linnea kommer placera sig. Första tjejen kommer, Lindsay som vann dagen innan och 5 sekunder senare en sydafrikanska, ytterligare 10 sekunder senare så kommer hon. Sjukt glad och taggad att vi redan ligger trea. Jag tar emot chippet som ska runt handleden, tar upp en ”Wreck bag” och knallar upp för exakt samma branta backe som dagen innan. ”400 meter Karin, kör nu” tänker jag för mig själv. Backen är brant och ca 50 meter lång, sydafrikanskan är halvvägs när jag startar. Väl uppe för backen börjar jag springa med säcken och det tar inte lång tid innan jag springer förbi sydafrikanskan. Över-under, höga steg och igenom leran och färdig som tvåa byter jag av till Linnea igen som först får ta ett tekniskt hinder som hon är snabb igenom.

image

image

image

image

image

image

12095214_871376882957604_6827159396910462755_o

Ca 2km senare är det Siris tur, jag har gått bort till nästa bytesplats. Siri startar som trea, kommer ut som tvåa efter en intensiv sträcka av hinder och brant stigande löpning. HInder som Destroyer, Dragons back, Monkey bar, net climb, platinum rig och rope traverse. Vi är nu ca 1,5 minut efter kanadensarna när jag byter av Siri. Min andra sträcka startar med en stor hink, bucket-carry, på 25 kilo som ska bäras 100 meter fram och 100 meter tillbaka, på platt mark. Jag lägger den först på en axel och sedan bakom nacken och springer. När jag är färdig är pulsen i taket och benen sega. Jag löper upp för en bäck utan vatten, alltså ojämnt underlag, 500 meter. Repklättring och löpning på väldigt ojämnt underlag igen. Dra i ett rep som går över en balk och i andra änden är det en tung säck, släpp ner och löpning igen. Efter totalt kanske 2km så kommer stigningen, samma stigning som var i slutet på banan dagen innan. En stigning som är så brant att de lagt ut rep som hjälp, likadant som dagen innan hittar jag ett tempo som jag håller metodiskt upp för backen. Sätter fart på benen så fort jag är uppe, så fort det går i alla fall. Jag rättar till chippet som inte sitter så bra, snubblar på en gren, lägger mig på utsida lår, kommer upp i nästa steg och fortsätter springa. Just den rörelsen har jag gjort i fotbollen x-antal gånger och känner direkt igen smärtan på låret och ler lite för mig själv.

image

image

image

image

image

race_1598_photo_27431409

image

Ner för sliden igen och jag håller upp höger handen för att inte riskera att tappa chippet. Tar mig igenom vattnet och kryper igenom ett rör. Där möter Siri och Linnea upp mig och vi ska nu tillsammans avsluta banan. Vi ska först över en hög vägg och hade bestämt en strategi innan. Siri ska upp först och kliver upp på Linneas knytna händer, jag sträcker min armar ovanför huvudet så Siri får ett steg till högre upp och hon når kanten. Siri lägger sig på väggen och låser ett ben och en arm på kanten och sträcker sig efter oss. Linnea försöker hoppa upp till Siri, inte enligt plan och jag börja skrika på henne (förlåt Linnea, blev lite övertaggad :D). Hon stannar, knyter sina händer så jag får ett steg upp till Siri hand och hon hjälper mig till kanten. Linnea tar sats och springer upp på väggen till Siris hand, sträcker sig och jag tar hennes andra hand i min. Jag och Siri drar tillsammans Linnea upp till kanten.

12112198_1055578204492703_8775354052574350481_n

image

12065751_1056454491071741_2379387844382712010_n

Min puls är hög och Siri tar kommandot och styr oss. Sternum check, alla tre tar sig förbi själva utan problem, tip of the spear eller traverse wall som vi kallar den, ska vi nu ta oss över inte längs med. Alla tre är starka och vi klarar oss återigen själva över bägge väggarna. Vi springer alla tre mot incline wall som är hal, men tre återigen starka tjejer klarar det utan problem. Skull valley, nu ska jag få min revanch. Siri klarade hindret utan problem dagen innan och hon skulle därför ta sig förbi det så fort hon kunde för att eventuellt ta emot mig och Linnea. Men idag var jag inte kall och hade inte två timmar och tretton minuter hinderbana i kroppen och hindret gick utan problem.

Nu går Kanadensarna i mål.

Vi samlar oss efter skull valley och springer bredvid varandra upp för rampen, över nätet och med svenska flaggan bakom oss går vi i mål som tvåa på VM sida-vid-sida, äntligen.

image

race_1598_photo_27430395image 

När jag var klar med sliden tror jag vi låg tvåa med kanske 1,5 minut, på lagdelen tog vi in många sekunder och jag tror vi kom tvåa med ca 20 sekunder. Vi hade ett grymt samarbete och alla tre; jag, Siri och Linnea är grymma på hinder, vi behövde aldrig vänta på varandra eller hjälpa varandra mer än nödvändigt. Det kändes som ett mäktigt sätt att ta igen på de som låg först, ett mäktigt sätt att avsluta OCRWC, ett mäktiskt sätt att ta hem ett VM silver.

image

image

race_1598_photo_27444315

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.