OCR World Championships 17 oktober 2015

 

race_1597_photo_27411605
image

image

Klockan är 8.20 när tjejerna som ska starta i eliten går in i startfållan. Herrarna startade klockan åtta och är redan i full gång på banan.

Frosten ligger som ett täcke över gräset, det är inte ett moln på himlen och musiken trummar i högtalarna. Det är 2 grader i luften och jag har på mig min jacka in i sista sekunden. Vi får gå ner på ett knä, vi blir peppade, starka och jag känner mig redo. Vi får ställa oss upp igen och startskottet går av.

Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt. Jag hade ingen aning innan om hur min kropp svarar på 16km löpning med hinder och 1000 höjdmetrar. Jag har tidigare sprungit längre än 15 kilometer 2 gånger, (dumt att jag inte sprungit mer när jag visste att VM-banan var lång, men men) så jag ville inte gå in i väggen för tidigt. Camilo springer med mig 50 meter i starten med sin alldeles förstora röda Dryrobe (jacka) och skriker ”känn lugnet Karin, känn lugnet”. Jag småler för mig själv för han såg ut som en liten tomte i sin stora röda jacka samtidigt som jag tar åt mig orden.

Första lilla stigningen kommer och jag tar det lugnt, vi löper ca 2 kilometer med några få naturhinder på vägen och vi kommer fram till första monkeybaren, ”YES”. Jag hoppar fram till andra stången och går sedan varannan stång framåt, hoppar ner och hinner ta två steg innan jag blir stoppad. VA!? Dem måste tagit fel person tänker jag. ”You need to touch every bar”. ”WHAAAAT”, helt j*vla vansinnig blev jag, skrek en massa fula ord som jag inte är stolt över samtidigt som jag springer tillbaka. Jag gör hindret snabbt och elden i mitt hjärta är tänt, ”Nää, nu j*vlar”. Jag hör Josip peppar mig, ”lugna dig Karin, kör på, du har det här”. Nästa hinder kommer snabbt där vi ska bära en ”Wreck bag”, en säck på 23kg och vi ska upp, upp, upp. Camilo står vid säckarna och skriker, ”du ligger på 15e plats”. Jag tänker ”det är lugnt” och jag börjar knalla upp för backen där jag går om Maria Welin och Siri Englund. Jag känner inte att jag är trött när jag går upp för backen för jag var fortfarande så förbannad, väl uppe så kommer det. Jag saktar ner och inser att vi ska en bra bit till innan vi är klara; över och under hinder med säcken, utan att släppa den.

Jag tar in några platser på hindret och springer upp till nästa som är en lång stång, ”Savage race pipe” som endast hänger i kedjor så den gungar. Jag tar av mig handskarna för första gången och inser hur kallt det är, efter hindren tar jag med glädje på mig handskarna igen som inte är blöta än. En sydafrikansk tjej springer precis framför mig och jag ser att hon ser lite panikslagen ut så jag frågar hur det går. Då är hon blöt och har fått lera på sina händer som är iskall och kyler ner henne och hon får inte bort den mha kompressionskläderna, lite perspektiv över hur sjukt kallt loppet var.

image

Kom Weaver nu kanske, kommer inte helt ihåg, i alla fall, ett hinder där du ska stanna uppe i ”luften” och gå över och under ett 15-tal stockar. Sydafrikanen är snabbare än mig, jag får inte alls till någon bra teknik, men tar mig igenom det, grymt tungt hinder. Nu kommer det en del löpning, vi springer i skogen, längs en flod, ”A-hinder”, korsar floden två gånger som är i höfthöjd innan vi är tillbaka på eventområdet. Där möter vi först ”Castle” som är en bred stege på ca 10 meter, the Destroyer, ett högt plank med klättergrepp, dessa går utan problem. Sedan kommer jag fram till OCRWC hemmagjorda ”Dragons back”, ja, samma som på Toughest. När jag springer upp för första så känner jag hur hal stången är, det ligger dagg på den. Det är nu första gången som jag verkligen tvekar på detta hinder pga av min kalla händer och den hala stången. Jag väljer att ”krama om” den med höger armen och greppa den med vänster, det gick ju bra, men min stackars biceps som får ta emot hela min kroppstyngd, smärta.

image

race_1597_photo_27420781

Några ”över-under hinder” och sedan kommer vi fram till den långa ”monkeybaren” som först lutar nedåt och sedan uppåt. Mina händer är igen så sjukt kalla och daggen ligger på stängerna här också, jag väljer att använda fötterna som en stege och det går relativt smidigt. ”Över-under och rör i vatten”, jag bestämmer mig för att hålla armarna högt för att slippa blöta ner armar och händer, hoppar i vattnet, halkar och doppar hela mig i vad som egentligen var lår-högt vatten, sjukt onödigt. Jaja, tar mig igenom hindret, och nu går det uppför, uppför och ännu mer uppför, vi klättrar över ett nät, balansgång och första sternum checkern.

image

Sternum checkern är stor och där står en eller två tjejer som har fastnat, jag springer mot den och hoppar, det går bra, men det var långt till den. Springer ner för backen, inser att riggen närmar sig och försöker blåsa mina händer varma. Camilo och pappa hejar på mig. ”Du ligger nia” skriker Camilo. I riggen är det tre tjejer, en som ramlar ner och två som är i den, jag är först ur den, ”jag börjar gilla den här banan mer och mer ;)”. Därefter löper vi längs med en bäck, över-under i vatten, där man måste i stort sett gå ner med hela huvudet. Vi springer upp för en massa backar, här kommer en utav de tidigare tjejerna och springer om mig. Vi kommer fram till rigg nummer 2, jag går om henne, Rose tror jag hon hette, för alla killar vi sprang om hejade på henne. Löpning och hon springer om mig igen. Vi springer ner för en väldigt teknisk svår backe och jag kommer ikapp henne, vi springer upp och ner bland stockar och grenar, jag ramlar men är snabbt uppe. Uppför igen och hon drar ifrån.

image

image

image

Vi kommer fram till bucket carry, där vi ska bära en kanske 25 kilo tung spann, jag går om Rose igen. Vi löper ner för en JÄTTE brant backe, vi tvingas sikta på träd som bromsar farten för oss och jag börjar skratta, ”det är helt sjukt det här” tänker jag. Var det repklättring här kanske, ut i vatten som i Köpenhamn innan vi kunde börja klättra. Vi går upp igen, under trådar där vi tvingas krypa upp för berget och hela vägen ner igen under trådar. Sedan går det upp hela vägen IGEN under ett nät så vi tvingas gå på alla fyra, här är jag stark och går förbi Rose som varit en riktigt stark löpare hela vägen, men mina ben är starkare. Sedan springer vi ner i en dal till och på ojämn mark, då släpper Rose mig, ”har jag precis sprungit ifrån en löpare!?” tänker jag. Vi kommer fram till tre höga väggar, på den andra är det en tjej som sliter, jag går förbi henne, jag tar mycket tid på henne. Men snart hör jag henne igen, j*klar vad snabb hon är, jag måste öka. Vi kommer fram till ett hinder där vi ska dra i ett rep som ligger över en balk och andra änden är det en säck som du ska dra upp, jag lägger hela min vikt bakåt och åker i backen. Det var inte en tung säck, ett drag till så var den uppe. Visade sig att det var en säck som vägde 23 kg, jag trodde det skulle vara som på Toughest Göteborg, 40kg. Jag drar ifrån lite, men sakta hör jag henne närma sig igen, då kommer vi till rope-crossing. Där står vi på en stålvajer och har en ovanför huvudet som vi kan hålla i, jag drar ifrån igen och nu ser jag henne inte mer. Vi kommer fram till polish-traverse, en 20cm hal stock som vi ska ta oss över på längden, löpning. Rope-traverse, jag väljer att ligga ovanpå istället för under för att spara energi. Nu är händerna riktigt kalla och jag blåser i dem. Jag ligger nu fyra och är ensam sedan några kilometer, eventområdet närmar sig och jag hör att dem skriker ut att första tjejen har gått i mål, jag har ingen varken framför eller bakom mig. Energin är slut sedan länge, händerna är stela som pinnar men jag inser att målet är nära.

En superbrant backe närmar sig och jag hör Camilo och pappa, det är sista backen innan sliden och eventområdet. Det är så brant att de har lagt ut rep som man får ta hjälp av för att komma upp, jag hittar ett jämnt tempo som jag håller, pappa hejar på mig hela vägen upp och jag är spyfärdig när jag kommer upp. Jag minns inte vilka hinder som skulle komma efter sliden och försöker bestämma mig om handskarna ska vara på. Försöker fråga pappa men får inte ur mig något vettigt. Sätter mig i sliden, styr med händerna så att jag inte börjar snurra. Den var ingenting jämfört med den i Oslo, desto smutsigare vatten dock 😀 I vattnet är det många som skriker mitt namn. High-wall med rep, efter Camilo möter upp mig och skriker att trean är trött och kämpar, öka!! Det sista nu Karin, tänker jag. Sternum-check, traverse-wall med hängande repstumpar, greppet funkar precis, jag tar varje rep för att inte behöva göra om samma sak som på monkeybaren. Springer upp på incline-wall, klarar det utan problem och jag ser trean på hindret framför mig, Skull-valley.

race_1597_photo_27427555imageimageimageimageimage

Det hindret provade jag dagen innan och kände mig säker. Jag tar mig igenom förstadelen med klättergrepp (skallar) sidleds, kryper under ett nät och upp framför det, trean är två meter framför mig. Jag tar tag i första av två hängande rep framför mig , är igenom den delen samtidigt som trean är färdig med hela hindret. Sista hindret efter skull-valley är en ramp som jag vet att jag är snabb över, jag kan fortfarande ta henne. Jag tar tag i sista delen som är ett hängande nät, stressar, glömmer tekniken, händerna ger upp och jag tappar. Jag hade behövt vila några sekunder inför sista delen men jag chansade för att ha kunna ta trean. Det var värt försöket för att kunna ta en pallplats, men mina händer var alldeles för kalla, jag hade inga reserver kvar och pumpet i underarmarna var ett faktum. Adrenalinet pumpar i kroppen och jag springer runt snabbt i ren panik för att nu inte förlora min fjärde plats. Tar mig igenom utan problem till samma ställe, vilar 10 sekunder, kör igen, tappar. Shit, shit, shit, shit, vad händer!? Mina underarmar är stenhårda, adrenalinet fortsätter att pumpa. Jag springer runt igen, gör exakt samma sak en gång till. Fula ord kommer ur mig här, ber om ursäkt för det, men jag har alltså nu tappat tre gånger på ett energikrävande hinder, vart är tjejen som ligger femma!?.

imageimageimage

Jag börjar lyssna på Camilo, ”femman är inte i närheten, ta det lugnt”. Jag hittar min Toughest handskar som jag kastat innan hindret, tar på mig dem igen, tar mig igenom till exakt samma ställe igen, långt ifrån lika smidigt som första gången. Jag får lätt kramp i baksida lår, tar av mig handskarna, funderar på att rycka av mig blöta tröjan för att få tillbaka värmen och blodcirkulationen ut i händerna, men drar upp armarna på min kompressionströja istället . Underamrarna är stenhårda, mina händer är kritvita, men jag försöker hålla paniken borta. Sätter mig på hindret och vilar. Lyssnar på Camilo, ”ta det lugnt, vila”, jag trycker på mina underarmar, skakar och blåser i händerna. ”Inte f*n ska det väl vara på ett hinder jag förlorar min placering”. Efter 2 minuter (det hela har filmats) ställer jag mig upp och jag känner i första taget att jag kommer klarar det och jag gör det snabbt. YESSSSSSS!!! Springer upp för rampen, kastar mig i nätet och springer i mål. Lättad över att tillslut ha klarat hindret och att ingen gick om mig. Jag gick i mål nästan 7 minuter efter 3an, jag fastna alltså i hindret i 7 minuter!!! Men ingen passerade mig!! Jag hade alltså skapat ett sådant försprång och/eller så hade tjejerna problem med de tidigare hindren, oavsett så fick jag behålla min fjärde placering på OCRWC. 

imagerace_1597_photo_27411576

Det känns som det är mer än ofta som jag efter lopp står med bägge armarna sträckta upp mot himlen. För mig är det en vinst när man uppnår ett mål, en vinst när saker går som man har tänkt sig och till-och-med bättre än det. Mitt mål är att alltid vara den bästa versionen av mig själv, jag kan inte göra mer än mitt bästa efter mina förutsättningar, när jag levererar det så är jag så sjukt nöjd.

race_1597_photo_27411609

OCRWC

  1. 1000 höjmetrar och 16km
  2. Banan var otroligt rolig och varierande.
  3. Färre tekniska hinder än vad jag trodde det skulle vara, hade gärna haft fler.
  4. Älskade att man var tvungen att klarar alla hinder. (Jag gillar fastlanes som Toughest har och det innebär att straffrundor måste finnas, men det var skönt att slippa tänka ett lopp och lägga upp en strategi, bara springa.)
  5. Mycket kallare temperatur än vad jag trodde det skulle vara, det var en stor utmaning.
  6. Väldigt seriös tävling med engagerade volontärer, välmarkerad bana och välgjorda hinder.
 imageimage

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.