TOUGHEST umeå 16 maj 2015

Det här har jag dragit ut på alldeles för länge.

I samband med alla Toughest tävlingar i maj och juni hade jag slutexaminationer i skolan och jobb. Det gjorde att jag inte kunde göra något extra utöver det jag redan gjorde, så som att skriva blogginlägg 😉 Men jag tycker ändå det är väldigt kul att både skriva om mina lopp och läsa i efterhand. Det blir såklart inte samma sak efter så här lång tid, men jag ska försöka få ner den känslan jag fortfarande har från varje lopp.

UMEÅ

Det omtalade loppet. Där så mycket gick rätt och fel på en gång. Jag har inte velat skriva för mycket om det här loppet tidigare för jag har varit rädd att det ska tolkas fel. Jag ska försöka beskriva det ur mitt perspektiv.

Det var två veckor efter Toughest i Malmö, då jag hade både tur och skicklighet med mig. Uppladdningen emellan loppen var sådär då jag klev över mållinjen i Malmö och började halta. Fattade ingenting, hade jätte ont i min vänster fot, det kom inte förrän jag gått i mål. Började fundera över loppet och insåg att det måste ha varit ”Muddland” där jag tog sats och ville komma så långt som möjligt då jag trodde att det skulle vara mycket lera och fastna. Istället möts jag av ett stenhårt underlag och jag hinner inte spänna min fot.

Så det blev ingen löpning efter 2 maj förrän uppvärmningen 16e maj i Umeå. Självklart gick jag på crosstrainer och cykla för att hålla igång, men löpningen är min svaghet och det var så sjukt frustrerande att inte kunna springa. Jag var ändå lycklig, för jag kände på mig att det skulle funka, jag hade skött min vila och rehab.

Vi går in i startfållan, Siris hemmaplan, alla skriker hennes namn, jag blir taggad. Dem ropar upp mitt namn som ledare och publiken skriker igen, ”wow” tänker jag. Starten går och jag, Siri och Maria går först ut. Möter ”ett näthinder” där Maria och Siri är snabba och de drar ifrån några meter. ”Dipswalk”, här är jag snabbast och jag är tillbaka, men så fort löpningen kommer så är Maria och Siri iväg igen. Nästa hinder vi möts av är ett naturligt ”muddland” som är lera upp till knäna och höfterna stundtals. Maria är supersnabb och är först ur, Siri därefter. Jag och Anna Svensson brottas i leran sida vid sida. Därefter kommer ”incline wall” och jag är tvåa efter Siri på det hindret. ”Sternumcheck”, ”Irish table” kommer och Siri utökar ledningen hela tiden, jag vaknar inte och jag börjar få håll. Jag känner ingenting i foten men löpningen känns skit och Anna springer om mig leendes (som hon alltid gör;)). Då kommer ”ropeclimb” och jag är på hemmaplan, tar tillbaka min andra placering och springer mot ”traverse wall”, det hindret som gjorde att jag stack ifrån Siri och Maria i Malmö. Jag ser Siri på hindret och det går fort för henne, ”fan, tänker jag, ingen chans att knappa in här”. Jag tar väggen relativt snabbt (vad det känns som i alla fall J).

11022634_10153310897808007_9088800555795232667_o

Springer bort mot ”climbing wall” första hindret med fast lane. Siri leder redan innan hindret med säkert 30 sekunder och när jag kommer fram till hindret är hon på fastlane, hon ser stabil ut. Jag går mot fast lane, som är tre smala plankor som man ska hänga i och gå sidleds på, Siri ska gå mot sista plankan. Jag tvekar, vågar inte chansa, har aldrig hängt så förut, tar klätterväggen och Siri sticker iväg. Nu ligger jag säkert 1,5 minut efter Siri, men nu har benen och vinnarskallen vaknat och löpningen känns bra.

11011091_840233329401075_1529121764993454250_o

Innan vi kommer tillbaka till eventområdet och ”Platinumrig” kör vi hinder som ”high wall”, ”over-under” ”rope crossing”. Väl framme ser jag inte Siri, ”hon kan inte redan vara klar” tänker jag. En lagkompis skriker att Siri tappa på Platinumriggen och jag väljer den långsamma banan (det hade jag nog gjort ändå). Handskarna kasta jag av mig och jag tog mig metodiskt igenom hindret. Då jag valde den långsamma delen var det dags att krypa efter och då kommer Siri tillbaka från straffrundan och vi är nu sida vid sida.

Därefter springer vi mot ett ”välta-däck hinder”, Siri peppar mig och jag tillbaka. Nu ligger jag i ledningen med några meter och en del löpning har vi framför oss. ”High wall”, ”dips walk” och sedan kommer ”swing walk”. Med leriga, trötta händer väljer vi båda den långsamma delen. Jag är först ut och springer mot ”bära säck” och jag drygar ut ledningen lite. Därefter kommer det en lång raksträcka med endast en ”incline-wall” och Siri närmar sig igen.

Jag har fått frågan om varför jag skratta någonstans på vägen här. Jag vet inte vilken gång det var men vid ett tillfälle får kameramannen kärringstopp och jag kunde inte hålla mig. Vid ett annat står en söt familj och hejar på oss som springer och jag ler tillbaka.

Vi kommer fram till ett däckhinder innan det är dags för ”peg-wall”, nu är Siri precis bakom mig. Peg-wallen var ett hinder för mig och jag är snabbt uppe och kastar mig ut i lianen över vattnet. Därefter kommer ”super-kombon” som var lättare än vad den såg ut, det gäller verkligen att vara avslappnad och metodisk.

11289441_10153310899723007_3900778042560562081_o

11164589_840233069401101_1158053779124328987_o

10983447_840234812734260_8340353223754064391_o

11289114_10153310899843007_256683959022117181_o

Vi närmar oss rampen men innan det var det ”mudland”, jag tar sats och hoppar över vattnet på allihopa. Jag tar lite längre tid på mig och Siri tar in på mig igen. När vi springer mot ”monkeybars” är Siri kanske 5 meter bakom mig. Jag vill köra ”flying monkey” men jag har sand på händerna, försöker se om det finns någon handduk (jag visste att en kille hade lagt ut till alla på banan). Hittar ingen, ser en kompis i närheten av banan som jag torkar av mig på, Ja, de finns med på tv. Går fram till flying monkey och känner på stången, inte en chans, har noll grepp och skyndar mig över till monkeybarsen. Nu är jag och Siri nästan sida-vid-sida. Jag är först bort mot nästsista hindret ”Dragons back”. Återigen är jag mer försiktig och långsammare än Siri och vid sista är hon ikapp mig. Jag är snabbare nerför hindret och ökar farten mot rampen.

11090857_10153310900053007_7763585511652812338_o

Har väl 15-20 meter nu till Siri. Jag känner på mig att det kommer gå, andas och kör. Missar. ”Jag SKA klara rampen” tänker jag och går tillbaka för att försöka igen. Då kommer Siri och försöker på rampen, hon såg trött ut och jag inser någonstans här att ”shit, hon kanske inte försöker igen” ”fan, jag kan ju inte komma tvåa för att jag vill försöka igen, skärp dig, du fick din chans”. Jag springer mot straffrundan, svär åt min egen dumhet, plockar upp däcket och tittar på den röda markering. ”Okej, jag ska åt höger”, svär lite till åt mitt slarv och rätt som det är tar straffrundan stopp. Under loppet minns jag att jag inte fatta vad som hände, jag vet inte varför jag inte fatta vart jag skulle. Nu när jag har tittat på klippet i efterhand så har jag sett att den röda markeringen fortsatte 90 grader åt höger efter flaggan, det var den jag tittade på, det var den jag följde. Det är fortfarande fantastiskt fascinerande hur jag kunde missa den 2 meter höga flaggan. Om det är någon halvduglig förklaring så var det min första straffrunda i Umeå och jag var så sjukt förbannad på mig själv att jag inte sprang direkt, det distraherade mig i stressen.

Såååå, såklart kommer Siri ikapp den virriga hönan som inte fatta hur man rundar en flagga och visar mig vägen. Nu har vi ca 75 meter till mål. Siri är först ut, jag kommer efter och väljer att springa till höger, innerkurvan, om henne, den kortaste vägen till mål. Jag kommer ikapp henne, hon kommer ikapp mig och vi är nu sida-vid-sida.

11289569_840234786067596_7804622390115976418_o

1266630_840232979401110_4880729813276888088_o

Siri kastar sitt däck först, till vänster och jag kastar den efter till vänster, rakt på Siri, däcket knuffar till henne. Det var inte meningen på något sätt, men ja, jag kastar däcket på henne. Jag är fortfarande i innerkurvan och vi är sida-vid-sida, i en 90 graders sväng, som är en meter bred. Om inte det var nog så har jag en fotograf till höger om mig i kurvan och jag tvingas gå till vänster där Siri är och vi springer ihop, vi går axel mot axel och Siri faller.

Jag känner direkt när vi springer ihop att det inte kändes rätt, jag kan inte vinna på det sättet. Jag är vinnarskalle, men inte till priset av att ha kört ett fult spel. OCH oavsett om det var stort av mig att stanna så får man inte glömma att Siri får först ett däck kastat på sig och sen blir ”nertacklad”. Vi går tillsammans över mållinjen.

Vi är två vinnare i det här loppet och jag är stolt över oss båda hur vi hanterade situationen både under och efter loppet. Vi hade kunnat diskutera fram och tillbaka vad som var, och vem som gjort, rätt eller fel. Istället delade vi på checken och champagnen.

Självklart är jag frustrerad och förbannad på mig själv att jag fumlade bort mig själv innan hela krocksituationen. Det hade aldrig behövt hända. Men, nu är det som det är och jag är stolt över min delade vinst med Siri i Umeå.

11263149_10153310900763007_6035147269958873662_o11022517_840239629400445_3057702155790622776_o
11260528_10153409249558694_2442380886842428787_n
10463982_10153409952023694_3497419989002254818_n

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s